Vemodigt och nyanserat av Faye Webster

"Atlanta Millionaires Club" är ungefär så som jag förväntade mig att verkligheten skulle se ut när studentlivet var över. Den sortens verklighet som föräldrar varnar sina barn om, eller den sort som används som verktyg för att väcka någon ur politisk dvala. Den kalla, mörka, deprimerande verkligheten. Vemodet är konstant där, med några få avstickare som känns malplacerade när omgivningen är grå, och raka motsatsen. Men det nyanserar dock verkligheten, och lyser upp det tråkiga och ledsamma. Om disponeringen hade haft mer av en röd tråd hade det gått hem bättre, men det är också så en tidslinje av depression ser ut. Det är oftast grått men ibland finns det ljusare stunder, och det är där Faye Webster blir fenomenal.