Välskriven och bitvis sexig roman utan djup
När Olivia pluggar i Uppsala ingår hon i ett gäng teatraliska ungdomar som super, knarkar och knullar med samma frenesi som alla andra men inramat av idéer om Konsten, dekadens och dandyism. De kallar sina fester för backanaler och experimenterar med BDSM, för intellektualiserande konversationer med varandra på det där språket man lägger sig till med när man börjar läsa akademiska texter och känner sig som de enda sanna rebellerna i en slätstruken, medelklassig tråktillvaro.
Under en ödesdiger sommar isolerar de sig med weed, olika sorters symbolbärande alkohol och sexfantasier i ett flott sommarhus som tillhör det syskonpar som framträder som projektledare för hela det Donna Tartt-inspirerade experimentet. Donna Tartts kultklassiker ”Den hemliga historien ” nämns dock aldrig – det gör däremot ”Berättelsen om O”, mycket frekvent, en sadomasochistiskt präglad roman som chockade läderpiskorna av 1950-talet.
Hellbrand är en utomordentligt skicklig författare. Ändå lämnar ”Satyricon” mig märkligt oberörd. De intrikat beskrivna miljöerna med antika mattor, vackra målningar, gamla ärvda klänningar och sammetsgardiner och allt som händer bland dem är som symboler snarare än något som känns verkligt och trovärdigt. Jag förstår att det finns en vilja att diskutera underordning, makt och samhällsklimat där bakom, men både karaktärer och miljöer och faktiska händelseförlopp följer som ett ganska matt flödesschema.
Texten påminner mig om den där anonyma bloggen som skulle föreställa vara skriven av en ung, depraverad arvtagerska till någon rik tant i Stockholm men som snart visade sig vara en nya-tidens-marknadsföring för typ en operaföreställning i Malmö. Mycket välskrivet, stilistiskt skickligt och alla rutor ikryssade, men lite för grund i sin gestaltning och utveckling. Ytan tar över, även om den är vällustigt och elegant använder alla upptänkliga tekniker för att ta uppmärksamheten från det liksom följdriktiga, strömlinjeformade där under. Det går liksom inte att skapa trovärdiga karaktärer och skeenden utifrån recept, hur ingående och exakta måtten än är.
Med det sagt, en intelligent och snygg variant av Donna Tartts klassiker är det. Och för den som vill läsa en höglitterär ”50 Shades of grey” är ”Satyricon” en gudagåva: välskriven, bitvis ganska sexig och ändå underhållande.
