Teaterrecension: Grottar ner sig i övergreppen

Shirins vargar

Plats: Göteborgs Stadsteater, Lilla Scen

Av: Johanna Svalbacke

Regi: Marcus Carlsson

Scenografi och kostym: Agnes Gry

Ljus: Max Mitle

Medverkande: Victoria Dyrstad, Stefan Gödicke, Johan Hafezi, Carina M Johansson

Längd: 80 minuter

Spelas till 13 april

Paniken syns tydligt i Carina M Johanssons kroppsspråk och ansiktsuttryck. Kvinnan som också är ett rådjur har plågats av vargar som också är våldsmän innan en bil kör på henne i mörkret.

Det är första delen i ”Shirins vargar”, Johanna Svalbackes korta nyskrivna pjäs om offer, förövare och maktstrukturer.

Andra delen startar med textmeddelanden mellan Linnea och Mikael, ett samtal som visar sig inte handla om en dejt med övergrepp utan en äldre man som köper sex av en tjej i hans dotters ålder. Makten och beroendet skiftar och att dialogen håller chattform även när de möts skapar en en glidning mellan vad som sägs och vad som syns. Victoria Dyrstad fångar så många känslor och hoppen mellan dem, i kontrast till Stefan Gödickes avstängde man. Han som är övertygad om att han är sjysst fastän han köper sex, och som leder allt till att handla om sig och sina behov. Sällan har ordet kram levererats med så passivt aggressivt tonfall.

Texten känns autentisk.

Det blir värre och värre, mer obehagligt och närgånget. Sista delen handlar om en ung kvinna (Dyrstad igen) under en klinisk undersökning efter en våldtäkt. Att rösterna som instruerar henne är inspelade förstärker känslan av maktlöshet.

Pjäsen grottar ner sig i övergreppen. Den är välspelad – framför allt Dyrstad skiner starkt – men obehaglig. Det kommer inget som knyter ihop delarna eller något förlösande. För dem som förespråkar sådant borde den definitivt ha en triggervarning.