Urban Jarvid: Superhjältar tar över världen
En del av vår populärkultur som jag aldrig hade kunnat förutsäga som ung är att superhjältar skulle bli så... mainstream. Sedan ett antal år stöter man på dem titt som tätt. De dominerar filmutbudet, har egna tv-serier, det finns särskilda superhjältar som gör reklam för fackföreningar och de lär ha varit vanliga i jobb-annonser.
Den som söker i Göta (gemensam katalog för folkbiblioteken i Östergötland samt Tranås) på ”superhjältar” får i skrivande stund 198 träffar. Den äldsta av dem är från 2002!
Ett exempel på hur fullkomlig accepterad (eller kanske banaliserad) superhjältegenren blivit är Hegas lättlästa barnböcker med titlar som ”Superman möter Bizarro” och ”Wonder Woman möter Circe”. Exakt samma sorts storslagna och verklighetsfrånvända våldsskildringar som barn till varje pris skulle skyddas från när min far var ung står nu på bibliotekshyllorna och ska försöka övertyga mina barns generation om att det kan vara spännande att läsa. Båda attityderna tycks mig lika märkliga.
Superhjältekårens triumf blir ännu märkligare när man beaktar att de nästan utrotats i sitt ursprungliga medium. En titt i serietidningshyllan visar att det knappast ges ut superhjälteserier längre i Sverige. (Åtminstone inte som de brukade se ut. Ibland ser man någon tidning om Avengers eller Justice League men de verkar vara gjorda för att likna tecknade helgmorgonstv-serier och vänder sig gissningsvis till mindre barn.) I slutet av 1980-talet gick det att köpa en ny Marveltidning varje vecka (Om man räknade Conan Barbaren som har sitt eget universum). Antalet tidningar med DC-serier tycks i decennier ha pendlat mellan två och tre tills allt rann ut i sanden i början av 1990-talet.
Det var inte bara superhjältarna som försvann. Under åren har en rad äventyrsserier för barn och unga paraderat, ofta om figurer som samtidigt var populära som leksaker. Dessa saknar nu efterföljare. Vad de hade gemensamt var att barnen väntades läsa dem själva och betala dem med sina fickpengar. Deras tillbakagång sammanfaller med det nya medielandskapet: fler tv-kanaler, bättre tv-spel och tillgång till Internet. Serietidningar är en utpräglad marknadsprodukt: De har i regel inga bidrag och obetydliga annonsintäkter. Säljer inte tidningarna läggs de ned.
Att det finns så få superhjälteserier kan alltså härledas till att vi ännu för 30 år sedan levde i en betydligt mer läsande kultur. Vilket är ironiskt med tanke på hur ymnigt de idag förekommer i böcker, bilderböcker och någon gång ibland seriealbum.
Låt oss ta en titt på några svenska försök:
Mest ambitiös är serieskaparen Daniel Ahlgren som i albumen om SH3 skildrat en klass på superhjälteprogrammet tiden före och efter studenten. Det är talande att vi aldrig får veta var skolan ligger. Det vore ett roligt skämt i sig att superhjältegymnasiet låg i Eslöv, Flen, Bollebygd eller vilken namngiven småstad som helst, men även om serien ibland är rolig ägnar sig Ahlgren inte åt den sortens humor. Istället för han in de unga hjältarna i sin egen serievärld av pinsamheter, frustration och tristess. Dräkterna är bylsiga och svettiga. Huvudpersonerna är missförstådda, olyckligt kära och många har varit mobbade. Det finns inte heller sådär värst mycket jobb för en färdig superhjälte. Att ha räddat en katt och kommit i tidningen är en ganska stor sak och att ha varit med om ett riktigt superhjälte-superskurk-slagsmål är inte alla förunnat.
Första albumet kom 2007 och nyligen kom femte delen. (Det fick ett mycket definitivt slut men sista-minuten-vändningar hör till genren, så vem vet.) I takt med att serien fortskridit har allt fler figurer och grupper dykt upp, med många blinkningar till andra serier. Den svenska motsvarigheten till Justice League eller Avengers är exempelvis ABSOLUT RÄTTVISA. Tony Stark som bar Iron Mans rustning för att hålla liv i sitt skadade hjärta motsvaras här av Torgny Stahl som under ett rymduppdrag fått försvagad benstomme och blivit kraftigt överviktig. Det gör honom beroende av en mäktig rustning som givit honom superhjältenamnet Svenskt Stål. Äventyren börjar med att seriens stålman Alfamannen – som ständigt måste be sina klasskamrater sluta kalla honom Alfapojken -äntligen blir av med oskulden, vilket visar sig ha fullkomligt katastrofala följder.
En större och yngre läsekrets har Elias och Agnes Våhlund nått med ”Handbok för superhjältar”. (Första boken kom 2017. Jag skriver detta några månader innan fjärde delen når bokhandlarna.) Bokserien handlar om den mobbade nioåringen Lisa som en dag hittar en mystisk handbok på biblioteket. Med hjälp av den kan hon i god självhjälpslitteratursanda lägga sig till med den ena superkraften efter den andra och blir snart känd som Röda masken.
Böckerna är en hybrid mellan illustrerade kapitelböcker och seriealbum. Varje uppslag har fyra bilder. Pratbubblor och ljudeffekter förekommer inte men varje bild har förklarande text. Att det är så lite text lär bero på förlaget men i den här formen blir det istället tydligt att förläggare och upphovsmän inte litar på serieformatet. Det är otänkbart att serien skulle bli ”tyst” ett uppslag och låta bilderna tala desto mer, hur verkningsfullt det än skulle vara.
Det serieartade har säkert bidragit mycket till böckernas popularitet. Att Lisa är ett skolbarn gör det väl också enklare att relatera till handlingen. I övrigt gör böckerna inte anspråk på att skildra läsarnas verklighet: Lisa bär skoluniform med slips och plisserad kjol. Rosenhill liknar inte en svensk stad. Berättelsen är svår att tidsbestämma. Teknik avbildas nästan aldrig, undantaget en bild som visar att det faktiskt finns mobiltelefoner med kamera. Samtidigt görs flyguppvisningar med dubbeldäckade flygplan (utan förledet ”veteran-”) och en gorilla kan vara cirkusstjärna. (Cirkusapor har varit förbjudna i Sverige i decennier och detsamma gäller antagligen i de flesta länder där böckerna nu ges ut.) Böckerna utspelas överallt och ingenstans, ungefär som Martin Widmarks böcker om LasseMajas detektivbyrå.
Sådant är för den delen mindre viktigt för upphovsmännen. Deras mål har varit att fånga barnens intresse för att sedan väcka tankar och samtal om mobbing och kamratskap. Den föresatsen verkar gå rätt bra.
En mer traditionell ungdomsbok har det också kommit på senare år: Karl Modigs debut ”Superkrafter: på gott och ont” (2016). I den träffas två Spånga-ungdomar, Oscar (mobbad) och Klara (som har en alkoholiserad mor) av blixten och får märkliga förmågor som de under hela boken inte lär sig behärska ordentligt.
”En superhjälte kan naturligtvis hjälpa till vid dramatiska olyckor men det förutsätter något sätt att vara först. När all hjälp är på plats blir de flesta av oss nog hellre förda till sjukhus av en ambulans än av en tonåring som plötsligt upptäckt att han kan flyga.”
Boken berör ett avsevärt bekymmer för genren: Vad ska en superhjälte egentligen hålla på med, om det inte finns färgglada superskurkar att fånga? Hjältehistorier hör hemma i svaga samhällen. Tidningarna må ha mörka rubriker men de flesta i vårt land sover gott om nätterna. De många samhällsproblemen – organiserad brottslighet, miljöförstöring, social utsatthet med mera – behöver strukturella lösningar. Vi kan alla förfasa oss över hur glest det är mellan poliserna norr om Dalälven men ytterst få av oss vill nog lösa problemet med att sätta in maskerade hämnare.
En superhjälte kan naturligtvis hjälpa till vid dramatiska olyckor men det förutsätter något sätt att vara först. När all hjälp är på plats blir de flesta av oss nog hellre förda till sjukhus av en ambulans än av en tonåring som plötsligt upptäckt att han kan flyga.
Oscar och Klara ökar närmast på brottsligheten själva: De ”lånar” Oscars föräldrars bil och sladdar omkring för att se om det ”händer något”. Det gör det oftast inte. En gång ser de ett slagsmål och missförstår det mesta. Till slut får de tag i en grupp nazister som utfört flera fall av misshandel i området och kan därmed försöka lösa ett problem som känns både angeläget och någorlunda trovärdigt. Även det görs valhänt och lite fumligt. På det sättet är det en realistisk skildring av unga med hjältekomplex.
Samtidigt blir det ett problem att berättelsen så tydligt utspelas i en alternativ verklighet där superhjältar är verkliga fenomen snarare än underhållning, för Oscar och Klara är inte de första. Att vara intresserad av superhjältar är en subkultur med youtube-kanaler och diskussionsforum. Det gör att tonträffen i skildringen av ungdomslivet blir lidande och får berättelsen att kännas mindre angelägen. Slutet öppnar för minst en fortsättning men berättelsens möjligheter känns egentligen ganska uttömda.
Superhjältegenren kräver en svår balansgång. Det ska vara realistiskt samtidigt som handlingen är omöjlig. Det ska vara angeläget samtidigt som det ger läsarna en paus från verkligheten. Vi får också konstatera att superhjälten blivit på modet just i den tidsperiod då hen behövs allra minst. Efterfrågan på hjältedåd blir så lätt lägre än tillgången. Kanske väntar osäkrare tider runt hörnet men det kommer i sin tur påverka bokmarknaden och utgivningen.
Den definitiva svenska superhjälteskildringen tycks återstå att skriva. Om det nu behövs. Marknaden tycks anse det.
