Annons

Stefan Eklund: Stefan Eklund: Munter läsning för alla postmodernister

Laurent Binets roman är en hejdlös drift med franska filosofkändisar
Stefan EklundSkicka e-post
Borås • Publicerad 4 maj 2019
Stefan Eklund
Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Laurent Binets roman ”Språkets sjunde funktion” är rena julafton för dem som fick sin litteraturvetenskapliga bildning på 70- och 80-talen.
Laurent Binets roman ”Språkets sjunde funktion” är rena julafton för dem som fick sin litteraturvetenskapliga bildning på 70- och 80-talen.Foto: JF Paga-Grasset

Laurent Binets roman ”Språkets sjunde funktion” är en kärleksfull drift med de franska filosofer och litteraturvetare som gjorde poststrukturalismen stor på 70- och 80-talet. Det var länge sedan jag läste en roman som gjorde mig så munter.

Jag är inte ensam. Romanen har legat högt på BT:s kritikerlista de senaste månaderna. Den har gjort stor succé i Frankrike, men också internationellt. Laurent Binet har pekats ut som en värdig arvtagare till Umberto Eco tack vare sin förmåga att blanda underhållningslitteraturens handfasthet med hög filosofisk och litteraturteoretisk komplexitet.

Annons

Underhållning, ja. Det går undan över de nära 400 sidorna. Biljakter, mord, sex – här finns allt och lite till. I centrum hittar vi kommissarie Jacques Bayard, som ska lösa fallet med litteraturforskaren Roland Barthes död. Han får hjälp av en ung lingvist, Simon Herzog. Deras gemensamma utredning tar dem runt i världen till möten med i stort sett alla franska intellektuella kändisar du kan tänka dig; Michel Focault, Jacques Derrida, Julia Kristeva, Jacques Lacan, Bernard-Henri Lévy, Philippe Sollers, Louis Althusser och så vidare. Umberto Eco dyker också upp (förstås), liksom Roman Jakobson.

Laurent Binet blandar friskt fakta och respektlös fiktion i skildringarna av de ovan nämnda berömdheterna. Roland Barthes dog 1980 precis som romanen beskriver, överkörd av en tvättbil när han skulle korsa Rue des Écoles efter en middag med dåvarande presidentkandidaten Francois Mitterrand. Men romanen spinner sedan vidare på fantasin att Barthes hade ett dokument som avslöjade språkets sjunde funktion (Roman Jakobsons sex funktioner är redan kända), besvärjelsens förmåga, möjligheten att ändra världen bara genom att använda språket.

Många är ute efter den möjligheten och bokstavligen beredda att gå över lik för att nå den.

”Språkets sjunde funktion” är postmodern i all sin hejdlösa gränslöshet. Och kanske det är anledningen till att flera svenska kritiker varit tveksamma till den. Postmodernismen (egentligen ett annat ord för poststrukturalismen) har hamnat i oförtjänt vanrykte här på grund av mindre vetande politikers felaktiga användning av teoribildningen i debatten. I Frankrike och England har romanen däremot gjort succé. Några av de omskrivna, nu levande, intellektuella har däremot reagerat starkt kritiskt, framför allt Philippe Sollers, som hotat att stämma författaren, vilket man nästan kan förstå, Binets drift med honom är grym.

Men jag överser gärna med det. För alla oss som fick vår litteraturteoretiska skolning på 80-talet är Laurent Binets roman rena julafton.

Fotnot: Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag och översatt av Sara Gordan.

Annons
Annons
Annons
Annons