Solange når nya nivåer av musikalisk medvetenhet

Men, snart skulle det visa sig att Solange ville åt någonting annat än bara listframgångar. Redan i och med den uppföljande “Seat at the table” kom hon att hitta fram till ett jazzigare, souligare och jordnära uttryck. Svärta och samtid och personliga observationer på teman som gör ont men också driver på.

Vackert, skickligt och elegant. Aldrig ytligt eller polerat. Nya nivåer av musikalisk och kreativ medvetenhet, utan att för den delens skull stänga ute lyssnaren. Och därtill, ett viktigt steg mot en karriär fristående från kopplingar till storasyster Beyoncé. Lauryn Hill och Erykah Badu blev desto mer självklara referenser.

När hon nu är tillbaka med albumet “When I get home” är det återigen med utgångspunkt i ett avgränsat tema. Liksom på föregångaren handlar låtarna till stor del om identitet men här blickar Solange mer specifikt mot ursprung och utveckling. Skivan har också beskrivits som en hyllning till hip hop-scenen i Houston, Solange Knowles hemstad. Och tillsammans med jazzen löper hip hopen också som röd tråd genom repertoaren. Detta innebär mer beats men även drömska syntmattor, liksom poesi och samplingar.

Paketeringen i stort är dock fortsatt stillsam. Materialet tillåts ta tid och orden upprepas tills dess att de verkligen fått fäste. Det hade lika gärna kunnat resultera i en trögrörlig produktion men skärper snarare upplevelsen.

“When I get Home” inrymmer uppenbarligen många olika nivåer. Därför känns det också passande att Solange häromdagen kompletterade släppet med en performance art film. Även den med rötter i Third Ward Houston. Projektet rimmar dessutom väl med hennes artistiska strävan, mer konstnärlig och utforskande nu än tidigare.