Songs of Boda passar lika bra i Memphis som på valfri svensk rockklubb

Den är rotad i den svenska myllan, men ber om att få resa till landet i väst. ”Iago” hade passat lika bra på en bar i Memphis som på en valfri rockklubb i en svensk stad. Men Songs Of Bodas skiva är långt ifrån en litet verk, utan ett lysande exempel på hur ett amerikanskt musikarv nästlar sig in och nitar sig fast, för att sedan blomma ut till något kraftfullt. Gitarren har varit artistens trogna vän sedan nioårsåldern och det har fött fram ett klingande flyt som kröner varje låt från hans fingrar.

Skoglund förnekar att albumtiteln “Iago” skulle vara hämtad från huvudkaraktären i Shakespears “Othello”. Istället är det en ordlek mellan Jag och ego. Det kan väl tolkas som både en medveten förvirring och ett skamlöst självutlämnande, en artists självupptagenhet och samtidigt dennes sårbarhet. Han har själv sagt något i stil med att skriva och framföra musik handlar om att uppfylla sig själv och ge näring åt sitt ego. Gott så.

Att Skoglund har varit förband till Daniel Nordgren hörs med all tydlighet. De delar samma musikaliska uttryck och ljudvärld. Skrapig effekt på sången, okuvlig kärlek till USA-ikonografi, ödsligheten och de sorgsna lunkande sångerna där americanan utgör grundstommen.

Det finns dock en mer given inspiration från The Band och Creedence Clearwater Revival hos Skoglund. Han har förmodligen ägnat åtskilliga timmar åt att närstudera släpigheten och den bluestyngda softrocken som mejslades fram både innanför väggarna i The big pink-studion, och från träsken i The Bayou i slutet av 60-talet.

Eagles svävar inte långt borta heller och ibland påminner Skoglunds röst kusligt mycket om Don Henleys. Därmed inte sagt att Songs Of Boda inte har en egen identitet. Bland den tillbakalutade rocken så växer de lenaste popmelodierna fram som små lätta moln. Låtar som Hardball, The voice of unreason och Favourite people har odödliga harmonier.