Skivrecension: Mikael Wiehe har tappat glöden på nya albumet

Mikael Wiehe har aldrig sopat sina åsikter under mattan och på ”Portvakten” sjungs de ogenerat ut men försvagade. Ständigt samhällskritisk och humanistisk men det är tveksamt om han kommer nå ut till någon annan än de som redan är frälsta av hans musik.

Låtmakaren Mikael Wiehe har sedan han började med musik på 60-talet, varit den arga människan med gitarren som skriver låtar som ska spelas av någon som står klädd i palestinasjal på ett lastbilsflak. Envist pratsjunger han på skorrande skånska för att upplysa om det han tycker är orätt. 60 år och över 30 album senare gör han det fortfarande. När han var med i Allsång på Skansen 2010 sa han att hans mål med framträdandet var att ”välta regeringen”. Han ger aldrig upp, men nu har glöden börjat slockna och hans bästa kampsångsdagar är onekligen över.

För på ”Portvakten” har ilskan avtagit. Eller så hörs den bara inte längre. Tyngden bakom orden har försvagats och budskapen får inte samma kraft som han dånade ut på skivan ”Hemlösa sånger” (2010) där ursinnet gick rakt igenom högtalarna. Nu är ju den skånska sångaren 71 år, men den arga sången saknas. Det proggiga har blivit poppigare och lite tröttare och ingen av låtarna går in under genren protestsånger. Undantaget är möjligtvis femte spåret Monster. Här hörs punkgenerna och låter det bli rivigt och power med hårda, korta fraser om ett monster som vill äta de rika. Men tyvärr känns det mer som att den lagts in pliktskyldigt.

Samhällskritiken finns fortfarande i texterna. Han vill uppmärksamma och lyfta de svaga i samhället och har lindat in det i glada melodier som i den ironiskt glättiga Jalla jalla mama. Här tar han upp flyktingfrågan och i Flickan med svavelstickorna lyfter han tiggarna med hjälp av den gamla sagan med samma namn. Skickligt lägger han fram väl valda textrader som i Det lilla livet, men det är historier som han upprepat många gånger tidigare och effekten blir sval och känns rutinmässig.

Oavsett politisk agenda så engagerar hans musik inte längre. Nu blir hans starkaste spår de där han inte försöker vara plakatpolitisk, som i Dej har jag älskat och titelspåret som båda går i ett långsammare tempo och där mörkret och berättelsen står i centrum.