Att uppnå ett så stabilt uttryck på så kort tid är i sig imponerande, men som bekant inte helt okomplicerat. Dels eftersom artisten själv lätt kan drabbas av prestationsångest, och dels eftersom det spär på publikens förväntningar och förhoppningar. Något som i sin tur riskerar att ta död på det annars så tacksamma överraskningsmomentet.

Det kallas alltså inte för ”den svåra andra skivan” utan anledning. Klang verkar dock inte ha lidit nämnvärt av någon svårare framgångsstress. När hon nu är tillbaka med uppföljaren ”Creamy blue” hörs både självförtroende och trygghet. Soundet känns också färskt och har slätats ut jämfört med den dramatiskt effektfulla och countrynära föregångaren.

Resultatet denna gång är snarare stöpt i klassisk form, med doft av 70-tal och pastelliga syntmattor. Men liksom tidigare står kärleken i fokus, och framförallt då den olyckliga sorten. Materialet skrevs strax innan och efter ett uppbrott och Klang själv beskriver skivan som en ”skilsmässoplatta”.

Det melankoliska finns med andra ord representerat här, men helt mörkt blir det sällan. Texterna har fler dimensioner än så och tillsammans med arrangemangen formar de en hoppfullhet som växer med lyssningarna. Tydligast blir det i ”New day coming”, ”It’s been heaven knowing you”, ”The music never stopped” och titelspåret ”Creamy blue”.

Spännande också att det är i just de ögonblicken som den verkliga kärleken hörs, på något sätt. När Sara Klang blickar bakåt, utan att för den sakens skull fastna i kletig nostalgi.

För den som föredrar hennes mest blödande röst så kan det nya tilltalet nog bli en besvikelse. Och visst, materialet kräver mer tid, men har å andra sidan förutsättningar för att hålla länge. En uppföljare värd namnet, i min bok.