Kultur

Politiskt tema får Karams debutroman att lyfta

Kultur Artikeln publicerades
Balsam Karam är bibliotekarie i Rinkeby till vardags. ”Händelsehorisonten” är hennes debutroman.
Foto: Magnus Liam Karlsson
Balsam Karam är bibliotekarie i Rinkeby till vardags. ”Händelsehorisonten” är hennes debutroman.

Omskakande, levande, politisk. Den politiska dimensionen får det välputsade språket i Balsam Karams debutroman att lyfta, tycker Lisa Jagemark.

Roman

Händelsehorisonten

Författare: Balsam Karam

Förlag: Norstedts

Visa mer...

Milde är bara ett barn när hon och hennes mamma deporteras från staden.

Som revolutionär sjuttonåring hämnas hon.

Som ung kvinna och legend får hon välja sitt straff: avrättning, eller bli en mänsklig försökskanin på en rymdresa in i ett svart hål.

Det är den existentiella premissen som ”Händelsehorisonten” bygger på ‒ men det som gör att den här debutromanen faktiskt sticker ut från andra genomarbetade författarskoledebuter är berättelsens politiska dimension.

Det vackra ordet händelsehorisont är ett begrepp inom relativitetsteorin. Det är ytan kring ett svart hål där omgivningen, allt ljus, tid och rymd, tills sist försvinner för att aldrig kunna återvända. Trots att staden i ”Händelsehorisonten” skulle kunna vara en dystopisk framtidsvision (eller bara en tillspetsad version av samtiden) och resan till det svarta hålet är så närvarande genom texten, är det ändå inte den existentiella frågan om vad som händer när tid och rum inte längre finns som står i fokus.

Den som vill läsa en science fiction-roman bör alltså leta någon annanstans.

I stället handlar Karams debutroman om en plats, en annan typ av gränsland. Utkanterna.

Det är ett tältläger i bergen där mödrar och barn lever tillsammans. De är papperslösa, och alltså i princip lika mycket ett ingenting, lika icke-existerande för omvärlden som materian som försvinner i händelsehorisonten. I staden byggs fina, vitkalkade hus, medan de sover på den kalla marken, med en nybyggd soptipp och en motorväg som närmaste granne.

Det är vardagen i Utkanterna som tar upp mest utrymme i romanen, och Mildes uppväxt och resa mot att bli en frihetskämpe och legend. Att en sådan plats också kan bli ett hem, en gemenskap, något värt att slåss för.

Tryckt med extra breda marginaler runt omkring blir texten lik en spalt. Raderna är korta och det vita utrymmet runt trycksvärtan stor. Karams prosa är väldigt genomarbetad, nästan lite för välputsad, och det varierande tempot passar säkert väldigt bra i högläsningsform. De ständiga upprepningarna, som frågan ”Har du någonsin varit där?”, känns ibland överflödiga, men väver samtidigt in romanens tema om rätten att ha ett hem in i mitt medvetande.

Romanen frågar mig om jag verkligen vet vad och vem som finns i vårt samhälles utkant just nu, och vad som är ”hemma” om man inte har rätt papper. Det är definitivt en politisk berättelse, men på skönlitteraturens bästa sätt: genom att göra det lätt att känna empati inför historien, genom att låta läsaren själv börja ställa frågorna.