"Roth var unik"

– Det rörde sig ofta kring relationer som hade inslag av en speciell typ av sexualitet eller en härskarteknik. Han hittade saker som provocerade. Det började tidigt med "Portnoys besvär" som på många sätt är en lång masturbation. Han rörde upp det för att han vågade skriva om sådant som de flesta författare drar sig för, säger han.

TT: Vad var hans styrka?

– Det jag själv uppskattade var nog hans fullständigt självklara språkbehandling. Han hade en berättarauktoritet som känns unik, det var som att man överlämnade sig till honom som läsare och så tog han oss in i sina historier, på ett tveklöst sätt.

Jonas Axelsson, som numera är förlagschef på bokförlaget Polaris, träffade själv Philip Roth vid några tillfällen och beskriver honom som en mycket karismatisk och samtidigt ödmjuk person. Bland hans böcker lyfter Axelsson fram romanen "Envar" som gavs ut 2006, en text "som värkts fram och är så klar och ren att det inte finns något motstånd i den för läsaren".

TT: Borde Roth ha fått Nobelpriset i litteratur?

– Ja, det tycker jag. Precis som Graham Greene borde ha fått det, jag placerar honom ganska nära Graham Greene när det gäller status, säger Jonas Axelsson.

Hans-Jacob Nilsson var i många år Philip Roths översättare och har bland annat översatt "Amerikansk pastoral" till svenska. Han tycker att den amerikanske författaren var en av de riktigt stora 1900-talsförfattarna.

– Han har skildrat hela USA:s efterkrigshistoria genom det personliga. Han har verkligen skildrat en värld där de politiska sammanhangen slår ned individerna och deras privata världar och har lyckats göra det på ett sätt som verkligen griper.

Samtidigt beskriver Hans-Jacob Nilsson Philip Roth som "en litterär ståuppkomiker":

– Jag tror att det finns en frändskap med en sådan som Lenny Bruce. Samma rabulistiska ådra, samma vilja att med hjälp av humor och att bryta tabun slå in en kil i den normativa tråkigheten.

TT: Var det det som gjorde honom kontroversiell?

– Självklart var det så. Kanske är han lite missförstådd. Han har fått mycket kritik för sitt manliga perspektiv. Men samtidigt är männen i hans romaner begränsade och fångade i sina personligheter, det är den bristfälligheten som gör dem så levande och mänskliga.

The New York Times runa beskriver Roth som den siste i sitt slag:

"Roth var den siste store vite hannen i författarnas triumvirat – Saul Bellow och John Updike var de andra – som tornade upp sig över den amerikanska litteraturen under 1900-talets andra hälft."

I Dagens Nyheter kallar Jonas Thente Roth för den främste av amerikanska skönlitterära historieskrivare. "När han nu, 85 år gammal, har lämnat scenen för gott känns det som om ett nationalbibliotek har brunnit upp", skriver han.

Flera författare tar till sociala medier för att hylla den bortgångne.

"Han var en jätte, en konstnär lika mångsidig och virtuos som Sinatra, syrlig och upprorisk som Groucho, charmig och formidabel som Feynman, graciös och brinnande som Koufax", skriver den Pulitzerbelönade författaren Michael Chabon på Instagram.

Blake Bailey, som just nu skriver en biografi om Philip Roth, skriver på Twitter: "En älskling till man, och vår största levande författare".