Kultur

Ny arena för litteraturdebatten

Kultur Artikeln publicerades

Är bokbloggar något att ha? Ja, men bara om de är personliga, hyfsat kontroversiella och vågar snöa in på något specifikt. Föga överraskande är några av de bästa och mest lästa bokbloggarna hemvister för redan etablerade skribenter.

Men det finns undantag. Therese Boman var åtminstone från början ett sådant. När hon i juli 1999 startade sin Skunkdagbok på spray.se var hon ännu en okänd men litteraturintresserad gymnasieelev från Göteborg. Ett antal år, ströjobb och dagboksinlägg senare värvades hon till Aftonbladets kultursida, där hon just nu är aktiv som litteraturkritiker med kön och klass som huvudsakliga infallsvinklar. Faktiskt har hon fortfarande kvar sin Skunkdagbok. Den är numera i mycket en arbetsdagsbok; Boman ägnar sig, en smula förstrött, åt funderingar kring frilanslivet, bokköp och favoritförfattare som Michel Houellebecq och Donna Tartt. Det blir lite pratigt och självupptaget ibland, men det finns ändå alltid ett bildat och personligt allvar i botten av det hon skriver. Det gör hennes Skunkdagbok läsvärd.

Den inflytelserike litteraturkritiker och författaren med tre böcker bakom sig, Malte Persson, odlar på Errata – den litterata webbloggen en helt annan stil. Den som har läst någon av hans texter i Expressen eller Göteborgs-Posten lär känna igen tonen; Persson är bildad, raljant, rapp, elak och rolig. På sin webblogg skriver han ett par gånger i veckan korta, aktuella och gärna kuriöst underhållande inlägg med eller mindre litterär anknytning. Några av de ämnen som har avhandlats på sistone: Esaias Tegnér och lustgasen, Borås Tidnings Debutantpris, renässanskonstnären Caravaggios poesi samt Göran Häggs bok om Stagnelius. Infallsvinklarna är ofta skvallriga och interna, rätt många av inläggen handlar om Perssons författarkompisar och deras böcker. Tur då att det genom kommentarsfunktionen även finns plats för Erratas läsare att yttra sig. Faktiskt är det svårt att hitta något annat ställe på nätet där litteraturdebatten är så intensiv. Vissa ämnen – som årets Nobelpris och en text om skrivarkurser – genererar på bara några dagar hundratals inlägg.

En bokblogg kan även ha flera avsändare. På Bokhora samsas fem kvinnliga bloggare – en IT-konsult, en litteraturvetare, en svensklärare, en ungdomsbokförfattare och en PR-konsult. Denna kvintett bor i och kring Stockholm, gillar DN Kultur och har katt. I bloggens programförklaring får vi veta att ”målet är att skapa en plattform för den förbehållslösa textdiskussionen”. I praktiken innebär det en omfattande, rätt svåröverskådlig sida full av framför allt boktips. Bokhora vänder sig inte till den specialintresserade, utan snarare till en ströläsande allmänhet. Enkelhet går före fördjupning. Det som ändå gör bloggen ovanlig är att den har fått ett sådant genomslag. Bokhoras varumärke är tillräckligt starkt för att en av de största nätbokhandlarna ska vilja köpa annons.

Så vad ska man säga om bokbloggarna som helhet? Till att börja med: man måste veta vad man letar efter. Ordet ”bokblogg” ger 16700 Google-träffar. Och länkarna överst i träfflistan leder mest till insomnade eller ointressanta bloggar. Det är alltså bättre att söka efter ett personnamn och/eller en företeelse. Med andra ord: det är bra att ha ett redan inarbetat varumärke om man som bloggare vill nå många läsare. Den okände får inte mycket gratis.

I övrigt gäller ungefär samma förutsättningar som på nätet i övrigt: med flitiga uppdateringar kan man vara blixtaktuell, men längre texter funkar som bekant dåligt på bildskärm. Essäer och annat passar bättre i tryckta böcker eller tidskrifter. Det bästa med bokbloggarna – och kanske det verkligt nya – är kommentarsfunktionerna. Litteraturdebatten har aldrig varit så snabb och öppen som den är nu.

Petter Bengtsson

Therese Bomans Skunkdagbok: sök på hennes namn på www.skunk.nu

Malte Perssons ”Errata”: www.apolloprojektet.com

Bokhora: www.bokhora.se