Kultur

Norskt 1800-tal med stråk av magi

bokrecension Artikeln publicerades
Lars Mytting framstår mer och mer som en av de viktigaste samtida nordiska författarna.
Foto: Heike Steinweg
Lars Mytting framstår mer och mer som en av de viktigaste samtida nordiska författarna.

I Lars Myttings ”Systerklockorna” vävs gripande människoöden samman med äldre myter och villkoren i en snabbt föränderlig brytningstid. Recensenten Christian Swalander ser en norsk författare ta plats bland de stora nordiska namnen.

Systerklockorna

Roman

Författare: Lars Mytting

Översättning: Lotta Eklund

Förlag: Wahlström & Widstrand

Det är 1880-tal. Moderniteten är på ingång och industrin har dundrat igång. Världen förändras, men vid det sachsiska hovet vurmar man för insamlandet av exotiska artefakter. När man erbjuds möjligheten att köpa in en intakt norsk stavkyrka från 1100-talet slår man till på stört. Från konst- och arkitekturhögskolan i Dresden utsänds en student, skicklig tecknare och med öga för hus, för att dokumentera kyrkan och övervaka dess systematiska demontering, så att den ska kunna återställas i exakt ursprungsskick. Gerard Schönauer ska i dubbel mening möta sitt öde i den avlägsna norska socknen Butangen i Gudbrandsdalen.

Så ser en av ingångarna till Lars Myttings roman ”Systerklockorna” ut. Från ett annat håll kommer den nye prästen Kai Schweigaard till Butangen, och när en gumma i församlingen, Klara Mytting, fryser ihjäl i kyrkan under högmässan, med kinden fastfrusen i väggen, blir han övertygad om att en ny kyrka måste byggas, och då finansieras genom försäljningen av den gamla. Också Schweigaard konfronteras med ett bittert öde, hans kärlek till den unga Astrid Hekne blir inte besvarad, i stället blir det arkitektstudenten, som till både sin egen och hennes olycka, blir hennes val.

Lars Mytting slog igenom som författare med ”Ved”, en bok om, just det, ved, som blev en stor framgång.

Det är Heknesläkten som tvåhundra år tidigare bekostat gjutningen av kyrkans dyrbara klockor, till minne av två unga kvinnor, tvillingar sammanväxta med varandra vid höften. De dog tidigt, sittande tillsammans vid vävstolen, och enligt Lars Myttings efterord finns det en myt bevarad där det här förloppet beskrivs.

Lars Mytting slog igenom som författare med ”Ved”, en bok om, just det, ved, som blev en stor framgång. Han har sedan för romanen ”Simma med de drunknade”, fått det norska Bokhandlarpriset, motsvarigheten till vårt Augustpris. Mer och mer framstår han som en av Nordens viktigaste samtida författare. Han har den där särskilda förmågan att knyta människors öden till platsens karaktär, som ofta skiljer en bra bok från en riktigt bra bok. Den som läser Yasar Kemal eller Truman Capote kan lätt finna samhörighet med en anatolisk getherde eller en gay dandy i New York.

Här lever man sig genast in i förhållandena för människorna i den så vackra men för bönder så svårarbetade dalgången, med sina stupande branter och ofta falska vatten med förrädiska isar. En natur som får avgörande betydelse när de båda systerklockorna ska transporteras bort. Det går ett stråk av magi genom boken, trakten och klockorna hör samman på ett vis som inte ens tysk systematik rår på.

Här finns också en passning till samtiden. Det rör sig om spelet mellan kultur, tradition och identitet. En gång till synes fasta värden omförhandlas, ofta utan att det finns några nya säkra värden att sikta mot. Samhällen och sociala kontrakt är i gungning. Så var det när systerklockorna skulle lämna den jord och de släkternas arv de var förbundna med. Så är det nu.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.