Mika Becker Laurent: Mika Laurent Becker: Göteborgsoperans dansfestival skapar kontakt på riktigt mellan konst och publik
Göteborgsoperans Dansfestival
7–9 juni 2019
Jag kliver in i ett pågående samtal mellan den israeliskfödde koreografen Hofesh Shechter (vars Contemporary dance vi såg och älskade i april) och vårt danskompanis konstnärlige ledare Katrín Hall. De pratar om konstnärliga vändpunkter, rädslor och oviljan att berätta om ett verk innan det setts. Shechters tokhyllade Grande finale, med egna Londonbaserade kompaniet, öppnar festivalen på stora scen. Eftersom han inte vill göra oss besvikna säger han bara att there is no point, no agenda. Men där finns frågor, fantasier och situationer. Sen klipper han det gyllene bandet och festen kan börja.
”Mörkret klipper mellan scenerna i plötsliga blackouter. Människor faller, dör, släpas, bärs.”
Grande finale är en galet sorgsen akt som tilldrar sig i dödens gränsland. Salongen har bäddats i ett kraftfält av dunkelt dis som suddar ut gränserna och skjuter ut väggarna. Det varmt matta ljuset förmår inte lysa upp de tio dansarnas ansikten. Musiken dånar, pulsar, pumpar och viner som piskrapp. Eller skott. Mörkret klipper mellan scenerna i plötsliga blackouter. Människor faller, dör, släpas, bärs. Och dansas med. Armar, nackar och händer ömsom i bön och fasa, ömsom i eufori. Slutet kommer alltid oväntat och plötsligt, utan möjlighet till förberedelse. Men kollektivet bär. Där är också ljus och liv. Som i pausens blodröda ridå när kvintetten som i första akten bara anats i vrårna bakom höga murar och gravstenar, placeras längst fram på scenen spelandes Änkevalsen och får hela salongen att tralla med.
I den sommarkvällens efterklang en känsla av att levande och döda, existerar sida vid sida, fast skilda åt i olika rum. Utanför salongen är det ljuv sommartid, förstärkt närvaro och ibland ösregn.
Ohad Naharin, nyss cyklandes på gatorna i Tel Aviv med sin dotter, är också här. Han har trampat illa och har ont men backar inte för den utlovade Gagan där vi vill prova det rörelsespråk han grundat. Biljettintäkterna går till utbildningscentret Berättarministeriet. Han får oss också att unisont sjunga Stilla natt medan vi samtidigt försöker separera våra skulderblad från revbenen och flyta på insidan.
Festivalfinalen med den kultförklarade islänningen Ólafur Arnalds i glada strumpor får hela huset att sväva under den nästan två timmar långa konserten som avslutas med stående ovationer och ett stycke tillägnat hans mormor.
Så himla lyckat – kontakt på riktigt mellan konst, utövare och publik.
