Maxat värre när Smoke ring sisters sjöng in julen på Borås Stadsteater
Julen kan vara mycket. Julen är mycket! Detta speglas i sångerna. De är späckade med referenser till både högt och lågt.
Bara en sån sak som persongalleriet och de fantasieggande figurerna. Tomtegubben frontar högtiden tillsammans med Jesus Kristus; de tre vise männen är lika många som pepparkaksgubbarna; minnet av Arne Weise hävdar sig fortfarande, trots Ernst Kirchsteigers allestädes närvaro.
Rudolf med röda mulen raskar över isen tillsammans med räven, medan slaktade grisar skänker skinka åt redan dignande julbord. Över alltihopa både glänser och strålar stjärnor. Det är maxat värre.
”Under en intensiv timme syr de elegant ihop det profana med det andliga.”
Egentligen skulle hälften kunna vara nog. Men så går det troligen inte att tänka i denna hänryckningens tid. Bästa sättet att hantera det uppskruvade stämningsläge som råder så här års är nog att bejaka det fullt ut.
Det är på det viset den välsjungande trion Smoke rings sisters arbetar, med stor framgång därtill. Under en intensiv timme syr de elegant ihop det profana med det andliga. Den väl avvägda blandning av ironisk distans och uppriktig innerlighet bär hela vägen.
Ett signum är de växlingsrika tolkningarna. Efter att ha framfört en traditionell julsång på klassiskt manér, skiftar de snabbt över till att experimentera med både rytmik och frasering. Trion äger en ovanligt yster energi.
