Lysande comeback i ojämn fars

Publiksuccéerna har avlöst varandra. Stefan Gerhardsson och Krister Classon har sedan flera år pensionerat sin komikerduo, men i årets Vallarna-föreställning, farsen ”Stulen kärlek”, som hade premiär i söndags, var båda högst delaktiga. Manuset är Krister Classons, Stefan Gerhardsson gör en av de fem rollerna, en comeback efter ett par års frånvaro från scenen. En lysande sådan, för övrigt, låt mig återkomma till det.

”Stulen kärlek” har spelats förut, på Lisebergsteatern 2004. Det är en fiffig fars, med buskisinslag (förstås, Stefan & Kristers ande vilar över dialogen…). Flyttad till en utomhusscen kräver den stora gester för att nå ut till alla 1 600 i publiken och nog känns allt lite dialogtungt inledningsvis. Det tar ett tag – ja, faktiskt ända in i andra akten – innan det lossnar ordentligt och Vallarna dränks i skratt.

Det är inte skådespelarnas fel. Vi ser fem drivna fars-artister. Mikael Ahlberg och boråsbördige Anna Carlsson sätter tonen effektivt när de spelar fram ett olyckligt överklassäktenskap, tomt på kärlek men fyllt av vassa ironier, svek och besvikelser. Deras vackra hem är spelplatsen, i mitten finns där en skulptur (här kallad staty) av 1600-talsklassikern Bernini, värd flera miljoner. Det är kring den allting kretsar.

För in på scenen klättrar inbrottstjuven Bosse Bengtsson, spelad av Vallarna-favoriten Mikael Riesebeck. Han är en godhjärtad tjuv som behöver pengar så att hans sjuka mamma kan få ett anständigt boende. Riesebeck lämnar i stort sedan aldrig scenen. Han etablerar sig snabbt som farsens motor och dras på klassiskt fars-vis in i en härva av lögner när en försäkringsmäklare, spelad av en annan Vallarna-favorit, Jojje Jönsson, gör entré för att utföra en beställd värdering av nämnda skulptur. Plötsligt får Riesebeck agera ägare till lägenheten, något som inte blir lättare av att frun i huset plötsligt dyker upp igen.

Det stannar inte där. Två nya grannar gör entré, ett äldre par, spelat av Siw Carlsson och Stefan Gerhardsson, med förmågan att trassla till allt ytterligare.

Det här är skådespelare som kan leverera det som en fars kräver i form av snabbhet och timing. Men det är som om samspelet haltar här och där. Mikael Riesebecks skickligt intensiva agerande ställs oftast mot Jojje Jönssons sävliga försäkringsmäklare – men de komiska nyanserna uteblir. Samma sak gäller faktiskt spelet mellan Siw Carlsson och Stefan Gerhardsson.

Kanske beror det på att regissören Pär Nymark har låtit dialogen ta för mycket plats på bekostnad av det fysiska spelet och en variation i tempo, ingredienser som behövs för att en fars ska fungera.

Vi får prov på det när Stefan Gerhardsson i två av kvällens bästa scener har sluppit undan sin auktoritära frus sällskap och ska delge sin omgivning glimtar ut sitt eget hårt prövade liv. Gerhardsson drar ner scenerna till en nästan stillastående komik. Inte en rörelse för mycket, inte ett ord för mycket. Han får Vallarna att explodera i skratt.

Men en premiär är en premiär och säkert slipas detaljer till i mötet med publiken de kommande föreställningarna. Hantverksskickligheten finns ju redan på plats.