Little Jinder med helt ny svärta och tyngd

“Hejdå” är inte bara sista delen av den trilogi som inleddes i och med releasen av “Little Jinder” från 2014. Precis som titeln antyder ska skivan också fungera som ett avsked. När jag först hörde talas om detta så tolkade jag det som att Josefine Jinder faktiskt planerade att lämna musiken helt. På något sätt rimmade det väl med hennes artistskap; ingen ängslan, inget envist fastklamrande men desto mer driv framåt.

Nu har jag förstått att hon verkar bli kvar i branschen ett tag till, turligt nog. Fast först nalkas någon form av omstart som vi såklart bara kan spekulera vidare i, men det där drivet kommer garanterat komma till användning. Tills vi vet mer så har Little Jinder dock varit generös nog att lämna ifrån sig ett personligt, mångfacetterat och utmanande album där hon kramar ut det sista ur denna era och sin artistpersona.

Resultatet är en produktion av helt ny svärta och tyngd. Där Jinders röst åmar och skarvar. Det svävande och flickiga känns med ens väldigt avlägset och samarbeten med First Aid Kit, Lykke Li, Lorentz och Ros ger tacksam dynamik.

Men experiment- och utvecklingslustan slutar inte där. För första gången har Jinder nu tagit hjälp av en extern producent, i form av Markus Jägerstedt. Även rent språkligt har hon testat nya gränser, och soundet spretar och kränger i olika riktningar.

Det är alltså mycket som händer, mycket som ska samsas på en och samma yta och detaljer som strösslas över arrangemangen. Utan att kännas forcerat. Även om exempelvis det inledande titelspåret kan kännas väl skruvat så hänger det väl ihop med hela albumets första hälft som är strålande lyssning. Titlar som ”100 loverz”, ”Heartbreaker”, ”Hålla Handen” och ”XXX” känns alla helt självklara och så även den avslutande ”Legalize living”.

Om Josefine Jinder ska ta med sig någonting från denna delen av karriären så är det nerven, uppriktigheten och känslan som hörs här. Den klubbiga, skruvade inramningen ger ett helt nytt djup, samtidigt som det gör det möjligt för Jinder att utforska melankolin utan att riskera tempot.

På så vis fungerar “Hejdå” inte bara som ett värdigt avslut utan också som utmärkt startposition inför kommande äventyr.