Konsten skildrar kvinnoförtryck och trauma

Allt är inte lätt att ta till sig direkt. De olika ljuden blandar sig och de handskrivna texterna på väggen är små och svårlästa. Men helhetsbilden blir ändå slående – en nästan andäktig stämning av resignerad acceptans sätter sig direkt i det första rummet där en gruppformation av stora kistliknande lådor står uppställda på högkant. På utsidan av varje låda finns en helfigursteckning av en person, alla sedda bakifrån, på insidan ser man en flygande fågel och där inifrån hörs inspelade röster av migranter som berättar sina livshistorier.

I fonden av rummet visas en storskalig videoupptagning från en havsstrand med vid horisont där människor vadar runt och plockar musslor – en fridfull utopi fjärran från det dödens hav där så många flyktingar mist sina liv. Samma bild av havet och naturen som en läkande tillflyktsort ger Phoebe Boswell i det mörka ”sorgerummet” där hon öppet förmedlar sina känslor av sorg och förlust i samband med dramatiska händelser i hennes eget liv.

I det inre galleriet ger hon i animerade teckningar och ljudillustrationer liv och röster åt de många kvinnor i världen som använt sina kroppar i protestaktioner när de inte lyckats göra sig hörda på annat sätt. Den mäktiga paraden av alla dessa olika kvinnokroppar är lika imponerande som gripande.

Och så har Röhsska museet öppnat igen – äntligen! Invigningsutställningen med den unge islänningen Brynjar Sigurdarson känns som en vital och framåtblickande nystart. Han är lika mycket konstnär som designer: slår bakut mot all funktionalistisk konvention genom att dekorera sina möbler med udda detaljer, borrar sig djupt ner i isländska traditioner och dyker upp igen med högst egenartade idéer, gestaltade med osviklig känsla för estetiskt finess.

Den visar sig inte minst i hans isigt grönskimrande objekt i pâte de verre, det mjölkiga, halvgenomskinliga glaset som var populärt under jugendperioden i början av förra århundradet. En av de höga cylinderformarna ser ut precis som en borrkärna med skiktade lager av is och för direkt tankarna till klimathot och smältande havsisar.

Videoverket om den isländske eremiten och hans framgångslösa försök att fånga den mytomspunna tjurfisken är en högst sevärd skröna. Men det märkvärdigaste beviset för Sigurdarsons mångsidighet är ändå hans uppfinning cirkelflöjten som ligger mitt på golvet. Den är verkligen ett fullt fungerande musikinstrument, skapat för fyra flöjtister. Det hade varit roligt att se – och höra – en inspelning från workshopen där den användes första gången.