Kultur

Knopfler utan nerv blir seg och förutsägbar

Kultur ,
Mark Knopfler på scenen. Arkvibild.
Foto: Vegard Wivestad,Grøtt
Mark Knopfler på scenen. Arkvibild.

Mark Knopfler tycker att det räcker med hans gitarrer och tio musiker, någon show behövs inte. Det har han ganska rätt i, skriver Bella Stenberg.

Mark Knopfler

Plats: Scandinavium, Göteborg

Dag: Tisdag 12 juni

Längd: 2 timmar 5 minuter

Publik: Ganska fullt

Bäst: Your latest trick och låtarna i folkton

Sämst: Postcards from Paraguay – Knopfler är ingen partykille

Mark Knopfler lockar inte med någon show, knappt ens med någon scennärvaro. Han söker sig gärna bakåt i musikerleden och vänder rätt ofta ryggen åt publiken som sitter framför honom.

69-åringen är ingen praktvarn heller, men när han säger att han även efter alla dessa år har så roligt när han spelar inför publik att han inte vill pensionera sig får vi ta honom på orden. Det går ju att ha roligt på olika sätt, och det är uppenbart att Knopfler och hans gitarrer trivs ihop. Och det är rätt kul att han går från ”Romeo and Juliet” till ”My bacon roll”.

Hela tio män på betydligt fler instrument (48 vid senaste räkningen) har Knopfler med sig, vilket innebär att låtarna inte alltid håller sig till de inspelade förlagornas facit. Redan inledande ”Why aye man” innehåller såväl country och folkrock som typiskt Knopflerskt gitarrspel, och ger en indikation om att låtarna kan komma att flyta ut. Ibland blir det inåtvänt, ibland sväng, ibland smått jazziga möten mellan blås och gitarr. Det är fint när de mer vemodiga folktonerna dominerar, som i självbiografiska Matchstick man.

Knopfler är en gitarrist med igenkännbar spelstil, kanske mest till sin fördel när gitarrens toner lyfter över kompet i mjuka melodier. När det larmar för mycket försvinner en bit av det personliga uttrycket.

Någon direkt nerv finns inte, det är mer en trevlig kväll som emellanåt blir för seg och förutsägbar, men ändå verkar uppfylla publikens förväntningar. Utom när det gäller en sak. Att döma av reaktionerna på de fem Dire Straits-låtar som spelas kunde de gärna fått vara fler. Själv saknar jag ”Brothers in arms” och ”Sultans of swing”. MTV-hiten ”Money for nothing” är självklart extranummer, och trots att den inte är alls lika skarp som den borde vara får den publiken på fötter. Sedan återvänder Mark Knopfler till folktonerna i fina avslutningen med ”Piper to the end” och ”Going home”.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.