Kultur

Klougart skapar litteratur för ”specialintresserade”

bokrecension Artikeln publicerades
Foto: Mads Teglers

I den hyllade danska författaren Josefine Klougarts senaste roman ”New Forest” ställer sig det pretentiösa bildspråket i vägen för hennes stora talang, anser recensenten Andrés Stoopendaal

New Forest

Roman

Författare: Josefine Klougart

Översättning: Johanne Lykke Holm

Förlag: Albert Bonniers

I sin bok ”Litteraturen och verkligheten” från 1975 delade förläggaren Per Gedin in litteraturen i två huvudfåror: det bildade respektive populära kretsloppet. Gedin var noga med att poängtera att Robert Escarpits begrepp, det bildade kretsloppet, var olyckligt valt. Han menade att det borde heta ”det specialiserade kretsloppet”. Då det enligt honom inte rörde sig om en specifik social klass (som konsumerade smalare ”fin” litteratur), utan om en liten grupp av specialintresserade.

Även om Gedin kan ha haft rätt i sak misstänker jag ändå att det handlade om ett i hög grad politiskt färgat tillrättaläggande och en eftergift åt 70-talets radikala zeitgeist. Kanske var det mer ”PK” att tala om en diffus grupp av ”specialintresserade” än om en social (övre) klass som skrev och läste en viss typ av litteratur för att befästa sin egen klasstillhörighet?…

Tyngdpunkten ligger på stil och språk, handling kommer i andra hand.

Den danska författaren Josefine Klougart skriver hur som helst absolut inte populärlitteratur. Hennes stil skulle med Roland Barthes kunna betecknas som mer ”skrivbar” (scriptible) än ”läsbar” (lisible). Att läsa Klougart är uppfordrande. Tyngdpunkten ligger på stil och språk, handling kommer i andra hand. Hon berättar inte historier på ett traditionellt sätt – med början, mitt och slut – som ett klassiskt aristoteliskt subjekt. Hon är en poetisk modernist. Hennes förra bok ”Om mörker” var ett fulländat prosapoetiskt verk och jag uppskattade den mycket. Ibland tycktes den rentav skriven på blankvers.

”New Forest” är jag inte lika nöjd med. Mycket på grund av att den, enligt min mening, på 679 sidor, nästan inte ägnar sig åt något annat än att signalera klass. Romanens huvudperson, en framgångsrik författare i 30-årsåldern, är till exempel rädd att hennes far ska duka under om aktiemarknaden sjunker: ”Ända sedan sin barndom har han jobbat för att bli rik och ha tillräckligt med pengar. Det är en tragedi egentligen.”

Nu kan naturligtvis inte berättarjaget rå för att hon lever i en privilegierad akademikerklasstillvaro, men det är något med humörlösheten och poserandet som är ordentligt enerverande.

Att människor kan vara så extremt pretto som Klougart framställer dem som känns närmast orealistiskt.

När Klougarts av flera kritiker bejublade bildspråk dyker upp blir det mest tröttande. Och att människor kan vara så extremt pretto som Klougart framställer dem som känns närmast orealistiskt. Vid ett tillfälle kommer en servitör fram till författaren, ler diskret mot henne som för att säga: ”Torka ögonen mitt hjärta du vet inget om den vita natten och du har inget att gråta över som jag inte har skrattat åt innan solen går upp.” En mor skriver i sin dagbok efter att ha serverat sina ungar saft: ”Flickorna drack som om saften skulle släcka en eld i dem. Eller som om den skulle fylla ett öde inre som de annars var rädda för att försvinna i.”

Bitvis är det hela så överspänt att jag baxnar. Språket riskerar att bli en sorts ranelidska för Marguerite Duras-fans. Bäst – rentav stor – är Klougart när hon är så exakt i språket som möjligt, alltså när hennes bildspråksgimmick inte står i vägen för hennes talang.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.