Jill Johnson: ”Jag blev väldigt tagen av det”
Den här gången utforskar Johnson och hennes gäster samhällets ytterkanter.
– Jag har fått upptäcka ett nytt Nashville, säger hon.
I november bjuder Jill Johnson återigen in tv-tittarna till Nashville för en ny omgång av "Jills veranda". Premissen är fortfarande densamma: musikaliska och personliga möten i countrymusikens hjärta.
”Jag har aldrig fördjupat mig i ämnet själv och har aldrig sett problematiken, och jag är inte heller en musiker som använder mitt artistskap för att få ut mina politiska åsikter”
Men i den tredje säsongen försöker Johnson och hennes gäster uppnå en djupare förståelse av samhället Nashville och den vardag som existerar parallellt med kultur- och festlivet som staden har blivit internationellt känd för. Tittarna kommer bland annat att få stifta bekantskap med amerikanska urinvånare, hembrännare och folk som bor i nedlagda gruvor.
– I den här säsongen har vi tagit oss ännu längre ut i Nashvilles ytterkanter. Det finns så många fler lager som man inte tar sig tid att titta på, vilket jag själv blir förvånad av varje gång jag reser dit. Så jag hoppas att tittarna får med sig en del av mina upplevelser, säger Jill Johnson.
Årets upplaga av "Jills veranda" är även mer politiskt laddad än tidigare, något som blir uppenbart redan i det första avsnittet då Johnson får besök av rapparen och aktivisten Maxida Märak som åskådliggör ett antal smärtsamma paralleller mellan ursprungsbefolkningarna i USA och Sverige.
– Jag tror att väldigt många, liksom jag, någonstans har en romantiserad bild av ursprungsbefolkningen. Jag har aldrig fördjupat mig i ämnet själv och har aldrig sett problematiken, och jag är inte heller en musiker som använder mitt artistskap för att få ut mina politiska åsikter, säger Johnson.
– Däremot brinner Maxida oerhört mycket för sin fråga, så det är ett intressant möte oss emellan. Jag blev väldigt tagen av vad hon hade att berätta och tror att många andra också kommer att bli det.
För Maxida Märak blev mötena med artister som Bill Miller och Yonasda Lonewolf, som i likhet med henne själv tillhör sitt lands ursprungsbefolkning, mer känslosamma än vad hon hade kunnat föreställa sig.
– Det var så otroligt starkt och jag blev nog mycket mer ställd än jag trodde att jag skulle bli. I en sådan här produktion är det inte alltid enkelt att komma i kontakt med riktiga känslor. Men alla jag träffade där var helt fantastiska och jag kunde vara i nuet som om det inte hade stått kameror och filmat allting, säger hon.
