Jenny Wilson prickar in samtidskurvan

I sig är detta inget ovanligt arbetssätt för Wilson. Ända sedan debutalbumet “Love & youth” och den senare “Hardships!” har hon utgått ifrån det självupplevda i sitt låtskrivande.

Inte heller musikaliskt lämnas något åt slumpen. Det finns alltid en tanke, ett tema, ett mål. På “Exorcism” spelade till exempel rytmen en huvudroll och spädde på det känslomässiga i arrangemangen. Jagade på.

Ett tredje kännetecken för Jenny Wilson har hittills varit att de olika produktionerna inte följt varandra i varken tema eller sound. Men, där frångår den nya “Trauma” mönstret. Produktionen beskrivs tvärtom som en systerskiva till föregångaren, och de bägge har till och med spelats in parallellt.

Ändå uttrycker de sig på helt olika sätt. “Trauma” är Jenny Wilsons första album på svenska och bygger på berättande snarare än känsla och instinkt. Ömsom sansat, ömsom ilsket. Hämndlystet, men aldrig uppgivet:

“Nu är du rädd. Du var min värsta mardröm, nu hemsöker jag dig/…/Jag skriver av mig trauma, och eviga är orden. Du kommer aldrig glömma mig”, sjunger hon till exempel i andraspåret ”Vem är rädd för vem”.

Men ibland kommer också smärtan tillbaka. Frågetecknen. Då blir musiken skörare, andäktig, nästan psalmlik och Wilson blottar generöst av sin sorg. Som mest uppenbart blir detta kanske i ”Kunde jag (ha hindrat dig)”. Oerhört vacker och drabbande i sin melankoli.

En viktig del av detta är naturligtvis Norrköpings Symfoniorkester och dirigenten Hans Ek som här har ersatt synthar och beats. Det ger skivan ett filmiskt drag som överensstämmer väl med berättelsen och konceptet som sådant.

Så, systerskiva i all ära, men visst har också en del hänt sedan sist. Och återigen är det som att Wilson lyckas pricka in samtidskurvan perfekt.