Ett steg i sidled för Jack White
Jack White
Album: Boarding house reach
Bolag: Playground
Rock
I en engelsk radiointervju med James Murphy från 2017 framkom det att David Bowie faktiskt var en stor orsak till att han valde att återförena sitt band LCD Soundsystem. När de hade diskuterat frågan om en eventuell återförening hade den numera bortgångne ikonen frågat om det fick honom att känna sig obekväm. När James Murphy sa ja fick han till svar: ”Bra, det ska det göra. Du ska känna dig obekväm”. Han insåg då att det var den inställningen som David Bowie hade haft under hela sin karriär och som på 1970-talet fått honom att byta musikalisk inriktning från glamrock till Philly-soul vidare till elektronisk och industriell musik.
Att stå där man inte bottnar har också varit en viktig utgångspunkt i Jack Whites musikskapande. När han och Meg White startade bandet The White Stripes i mitten av 1990-talet bröt de mot all musik som fanns runt omkring. Med hjälp av enbart gitarr, trummor, piano och keyboard formade de ett sound som hämtade näring från gammal blues och garagerock, men som samtidigt lät nytt och oupptäckt. Fram till att de splittrades 2007 hann de släppa sex fullängdare med klassiska låtar som bland annat Hotel Yorba, My doorbell, Seven nation army och Icky thump.
Sedan dess har Jack White bland annat fokuserat på sitt skivbolag Third Man Records, försökt gjuta nytt liv i Wanda Jacksons skivkarriär och släppt egna soloplattor. När han nu släpper sitt tredje soloalbum ”Boarding house reach” låter det dock fortfarande som att han vandrar vidare i fotspåren efter The White Stripes. Han menar själv att skivan är inspirerad av hip-hop och artister som Kanye West och Jay-Z. Men tyvärr hörs det för lite av det.
Missförstå mig rätt, Jack White fortsätter att producera musik som bär på hans unika DNA och som i sina bästa stunder kan skaka liv i valfri komapatient, typ Corporation och Over and over and over. Men i övrigt når han inte upp till de höjder som exempelvis fanns på 2012 års solodebut ”Blunderbuss”. Även när han experimenterar som mest i Hypermisophoniac och Everything you’ve ever learned blir det faktiskt mest platt och tråkigt.
Istället hade Jack White behövt söka sig ut på ännu djupare vatten. Om han hade vågat det hade det kunnat bli början på en helt ny epok i hans karriär.
