En lysande insats av Fredrik Evers i monologen ”Underkastelse”
Året är 2022. Frankrike förändras. Partiet Muslimska broderskapet har fått makten. Den nye presidenten Ben Abbes är ambitiös och karismatisk. Våldet minskar, arbetslösheten sjunker – inte så konstigt när kvinnor inte längre får arbeta.
François, en gång en ung och lovande student, är numera desillusionerad medelålders universitetslärare utan pedagogisk talang. Som alla andra icke-muslimska lärare förlorar han jobbet, och med det tillgången till unga studentskor. Vad finns då kvar?
Innehållet förenklas när mycket skalas bort från Michel Houellebecqs tre år gamla roman, inklusive de flesta tankarna om identitet och religiositet. Frågan om konvertering och om lycka kan vara lika med underkastelse handlar mer om tillgången till fruar. Gärna flera och tonåriga. Även de mest pornografiska sexskildringarna och föraktet mot kvinnors kroppar är nedtonat.
Det hindrar inte att en del publikskratt hörs vid konstiga ställen. Kvar finns en François som väl inte är lättare att tycka om, men lättare att tycka mindre illa om än bokens. Också för att Fredrik Evers gör en lysande insats.
Med tonfall och kroppsspråk gör han François mer mänsklig och visar hans rädslor för det okända eller det andra. Att lyssna till skillnad från att läsa ger också mindre möjlighet att gå i clinch med innehållet. Houellebecq blir helt enkelt mer lättsmält och lättillgänglig. Faktiskt roligare.
Det debatteras om boken är islamofobisk, och den ger ingen smickrande bild av religionen. Inte heller av den manlige intellektuella, eller av fransmännen. Houellebecq skildrar återkommande ”ensamma, kåta män med meningslösa liv”, och, menar Torbjörn Elensky i programbladet, bedömer att ”vårt samhälle inte har tillräckligt kraft för att överleva”.
Men som tur är består ju ”vårt” samhälle av andra än Houellebecqs män. För än mer än en västvärld i förfall förmedlar författaren en en sorglig bild av manligheten. Fredrik Evers personifierar den bilden. Scenlösningen är stram och snygg, enkel men humoristisk. Men i centrum är ändå den mer trötta än provokativa texten.
