Kultur

Det humana samhället som en provokation

Kultur Artikeln publicerades
De skyddssökande är ett samarbete mellan Stockholms stadsteater och den feministiskt inriktade Al-Harah-teatern i Palestina. De nio kvinnliga skådespelarna där medverkar via film som projiceras på en jätteduk bakom de svenska skådespelarna.
Foto: Sören Vilks
De skyddssökande är ett samarbete mellan Stockholms stadsteater och den feministiskt inriktade Al-Harah-teatern i Palestina. De nio kvinnliga skådespelarna där medverkar via film som projiceras på en jätteduk bakom de svenska skådespelarna.

”De skyddssökande” skrevs av Aischylos för 2 500 år sedan. På Stockholms stadsteater blir det ett avancerat teatermaskineri med ett viktigt budskap till vår egen tid.

TEATER

De skyddssökande

Av: Aischylos

Översättning: Helena Fagertun och Mirna Sakhleh

Regi: Dritëro Kasapi

Skådespelare från: Stockholms stadsteater och Al-Harah-teatern i Palestina

Scen: Stockholms stadsteater

Visa mer...

Aischylos såg problemet redan för 2 500 år sedan. Vad ska värderas högst? De egna medborgarnas ve och väl eller flyktingens utsatthet?

Aischylos var demokrat. I sitt drama ”De skyddssökande” vänder sig kungen Pelasgos till folket för att nå fram till ett demokratiskt beslut. Och folket säger ja till flyktingarna. De får stanna.

Det är lätt att förstå lockelsen i att spela det här dramat i en samtid som tenderar att göra en annorlunda prioritering. Nationens egna medborgares levnadsstandard framhålls av snart sagt alla svenska politiska partier som viktigare än flyktingens möjlighet till ett värdigt liv. Teatern kan protestera mot det. Och det är en sådan protest regissören Dritëro Kasapi har iscensatt på Stockholms stadsteater.

Kasapi tog sig an temat redan 2016 med Anders Lustgartens ”Lampedusa” på Stockholms stadsteater, en tankeväckande föreställning, verkningsfullt regisserad, om de flyktingtragedier som utspelar sig på Medelhavet.

Med ”De skyddssökande”, i David Greigs bearbetning, har han inte gjort det lätt för sig. Föreställningen är ett samarbete med den feministiskt inriktade Al-Harah-teatern i Palestina. De nio kvinnliga skådespelarna där medverkar via film som projiceras på en jätteduk bakom de svenska skådespelarna. Vad vi sedan får se är egentligen en läsning av Aischylos text som handlar om en grupp kvinnor som flyr över havet från sitt land, Egypten, inför hotet av ett kollektivt tvångsgifte. De kommer till Argos, där kungen, Pelasgos, först är högst tveksam till att släppa in dem i landet, han riskerar ett krig med dem som kvinnorna flytt ifrån, men sedan ändrar sig när han inser deras utsatthet. Han vill hjälpa kvinnorna men fruktar eftervärldens dom: ”Av främlingskärlek du förgjort din stad”.

Al-Harah-teatern gestaltar de flyende kvinnorna, de svenska går in i och ut ur olika roller och läser också de rikligt förekommande körpartierna, ibland som svensk översättning av de körläsningar som sker på arabiska av de palestinska skådespelarna.

Flera publikinteraktioner sker. Vi får bland annat agera medborgare i Argos och rösta på om kvinnorna ska få stanna eller inte.

”De skyddslösa” är helt enkelt ett avancerat teatermaskineri, ett maskineri som inte ger utrymme för så mycket av gestaltning och kanske ibland skymmer berättelsens inneboende nerv. Med ett undantag, Per Sandberg gör rollen som Pelargos, den tvehågsne men så småningom rakryggade kungen. Sandberg ger liv åt hans kluvenhet och landar honom mer än något annat i vår egen tid. Pelargos förstår tveksamheten hos medborgarna, han föraktar den inte, inför att inlemma flyktingarna i samhället men han lyckas också vända opinionen i Argos genom att visa på asylrätten som en nödvändig del av de mänskliga rättigheter som bygger ett humant samhälle.

Att en sådan hållning, 2 500 år gammal, känns avlägsen och närmast provocerande idag säger något dystert om vår egen tid.