Countrypop klär Kylie Minogue

Kylie Minogue är smart nog att inte låta sig begränsas av genrer, men tar heller inte inte experiment och nya stilar för långt. Sitt fjortonde studioalbum har hon delvis skrivit och spelat in i countryns huvudstad Nashville. Sålunda är ”Golden” en popskiva där de flesta låtarna är eller har inslag av countrypop, och där den akustiska gitarren tar mer plats än på länge.

Omgivningarna har även influerat texterna (”Radio on” och ännu mer ”Shelby ’68”, om en bil) och många av dem är betydligt mer sorgsna än den glättigare musikaliska inramningen antyder. ”A lifetime to repair” handlar om kärlek och svek på ett mer personligt vis än vanligt. ”Dancing” är på ytan är en sprittande låt om en utekväll, men med långsammare melankoliska partier och en text som också kan handla om att möta döden.

I titelspåret finns ett bisarrt inslag av spaghettiwestern, med trudelutten från filmen ”Den gode, den onde, den fule”. Raining glitter är skivans mest Kylietypiskt dansanta låt. Framför allt i ”Dancing” påminner hon om Dolly Parton. Inte när Parton sjunger på sitt allra bästa vis, utan det där lite andlösa, nästan-pratande sångsättet som Kylie första gången utforskade i Nick Cave-duetten ”Where the wild roses grow”, men som är tydligare här.

Omslaget är ännu mer än musiken en fantastisk förening av det som slentrianmässigt förknippas med Kylie och country. I ett gyllene ljus och en trätrevlig miljö sitter stjärnan på en plyschmysig soffa, med skyhöga klackar och ett överdåd av glittriga stenar på alla klädesplagg. I videolåtarna ”Dancing” och ”Stop me from falling” förekommer linedance och jeanskläder. Kylie har bara skrapat på ytan av countrymusiken, men det är medvetet. Hon gör det med värme och en glimt i ögat som delvis riktas åt henne själv.

När Kylie albumdebuterade 1988 var det nog få om ens någon som trodde att såpaskådisen och Stock, Aitken & Waterman-produkten skulle få en karriär som varat i över 30 år med över 80 miljoner sålda skivor. Förutom otaliga hits oförglömliga låtar som den dramatiskt stråkdrivna Confide in me, det nästanrockiga Manic Street Preachers-samarbetet Some kind of bliss och förstås den futuristiska popperfektionen Can’t get you out of my head.

”Golden” visar att än är det inte slut på hitsen.