Kultur

Bokrec noveller 8/5

Kultur Artikeln publicerades
Astrid Lindgren som ung författarinna.
Foto: TT
Astrid Lindgren som ung författarinna.

”Svenska noveller från Almqvist till Stoor” är det bästa som hänt Boksverige på åratal, och ger en länge saknad koncentrerad bild av det litterära svenska kulturarvet. Åtminstone enligt recensenten Christian Swalander.

Noveller

Svenska noveller från Almqvist till Stoor

Redaktörer: Ingrid Elam och Jerker Virdborg

Förlag: Albert Bonniers förlag

Visa mer...

 

Det är länge sedan jag kände en sådan glädje över en bok, både för att den finns och för vilken läsupplevelse den erbjuder. På något vis känns det som om detta är en bok som borde funnits sedan länge, och att tiden äntligen kommit ikapp dess oumbärlighet. ”Svenska noveller från Almqvist till Stoor” omfattar 90 texter. En del är mycket korta, andra påminner, med kapitelindelning och allt, om (mycket) korta romaner. En sådan längre text är till exempel PO Enquists ”Spåren i Stillhetens hav” från 1974, där ett amerikanskt stämningsläge i Vietnamkrigets och rymdfärdernas tid fint fångas. En kontrast i flera avseenden är finlandssvenska Susanne Ringells förtätade prosalyriska betraktelse ”Kvällar i Kavalla” från 2010, där främlingskapets osäkerhet framträder i en åldrad stadsmiljö.

Astrid Lindgrens novell ”Sunnanäng” från 1959 berör på ett sätt som inte går att värja sig emot.

Efter läsningen vänder jag mig inåt med frågan om vilken text som berört mig mest. Svaret förvånar mig, det är Astrid Lindgrens novell ”Sunnanäng” från 1959 som berör på ett sätt som inte går att värja sig emot. Här förenas på få sidor det bästa i hennes författarskap, existentiella frågor om varför vi lever och varför ondskan har så stor plats i tillvaron möter fantasins rikedom och funktion som tillflykt och räddning, men då först till det högsta pris en människa kan betala, att livet måste ta slut, så som det sker i ”Bröderna Lejonhjärta”. Det rör sig om ett sekulärt religiöst medvetande, som inte viker för den stora outgrundligheten, och med ett tilltal som vänder sig till det ofta övergivna och mycket sorgsna barn alla vuxna har inom sig. Synd att Svenska Akademien när den ännu hade status och prestige att dela med sig av inte tilldelade Lindgren det Nobelpris hon var värd.

En annan personlig favorit för mig är Margareta Ekströms oerhört smarta och underfundigt vemodiga ”Flickor”, från 1974. Här vävs kritiken mot ett manligt dominerat samhälle samman med en identitetsperformativitet som gestaltar kvinnans osynliggörande både som funktion av en social realitet och som ironiskt omvittnad upplevelse. Här finns centrala egenskaper hos den goda novellen, den rör sig över ett djup som anas och oroar, den är koncentrerad, den lämnar läsaren märkvärdigt förvandlad av en med fördröjt insättande effekt erövrad ny insikt.

Boken innehåller givetvis klassiker som Thorsten Jonssons ”Ensam med en halv liter konjak”, om butiksinnehavaren som tänker anlägga mordbrand i sin butik för att få ut försäkringen, men där något oväntat sker. Här finns också Lars Ahlins ”Fångnas glädje”, om en fars mödosamma försök att etablera kontakt och närhet med sin son under en av de dagar då han har rätt till umgänge efter skilsmässan.

Som en motsats finns August Strindbergs med kännetecknande flyhänthet tillkomna men med för honom karakteristisk flummig kvinnobild.

Till klassikerna hör också Mathilda Mallings ”Pyrrhussegrar” från 1886, där den kvinnliga huvudpersonen plågas av hur den sociala konvenansen tvingar henne att förneka sin sexualitet och lust att leva ut den. Även Victoria Benedictssons oerhört mollstämda för att inte säga plågade ”Ur mörkret” hör till de viktigaste texterna i den svenska litteraturen när det gäller att sätta ord på upplevelsen att från ett lyckligt barn utvecklas till kvinna och få sin frihet beskuren och sitt liv stympat.

Som en motsats finns August Strindbergs med kännetecknande flyhänthet tillkomna men med för honom karakteristisk flummig kvinnobild. Hon tilldelas rollen som moder och livgiverska, som av oförstånd och manshatande onaturliga kvinnor itutas att hon har rätt att arbeta och försörja sig själv. Novellen ”Naturhinder” från 1884 visar, precis som Mallings och Benedictssons texter, på hur det moderna genombrott där litteraturen skulle ställa problem under debatt gjorde sig gällande, en tendens som bestod och som präglade de proletärförfattare som länge satte tonen i den svenska litteraturen, Harry Martinson, Eyvind Johnson, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson. Alla är med, och med ett urval av det här slaget, där två mycket kunniga och kvalificerade redaktörer låter varje författare framträda med sin bästa text blir det ju enormt läsvärt. Sedan finns det förstås alltid en och annan invändning att göra. Skulle Lars Ahlins representerats med sin mer kända ”Kommer hem och är snäll”? Skulle Sigfrid Siwertz varit representerad med ”Svin i ollonskog” i stället för med ”Korsvägen – platsen för diversehandels och erinnyerna”. Man kan argumentera hit och dit, urvalet här låter sig utan vidare försvaras.

Inte minst när senare års novellistik företräds av till exempel Mare Kandre och Maxim Grigoriev. Hans novell ”resan till Potsdam” från 2014, är ur boken ”Städer”, som belönades med Borås Tidnings debutantpris, och visar hur en internationellt gångbar, urbant orienterad och stilistiskt durkdriven prosakonst gör sig allt mer gällande i kontrast till gångna tiders socialrealism.

”Svenska noveller från Almqvist till Stoor” kommer sannolikt att bli textbasen i litteraturvetenskapliga universitetskurser i svensk novellistik. Men jag hoppas verkligen att det inte stannar där, detta är en bok som förtjänar en stor läsekrets, både som lustläsning och som grund för reflexioner kring det svenska kulturarvets karaktär och utveckling. En jättebra studentpresent!