Kultur o Nöje

Utsatthetens innersta rum

Kultur o Nöje
Foto:

Sigrid Combüchen fick Augustpriset 2010 för romanen ”Spill”. Nu kommer hennes första roman efter det, ”Sidonie & Nathalie”, om två kvinnors flykt undan andra världskriget. Ett imponerande romanbygge som rör vid den mänskliga utsatthetens innersta rum, tycker Stefan Eklund.

Sidonie & Nathalie

Författare: Sigrid Combüchen

Förlag: Norstedts

Artikeln publicerades 18 september 2017.

Sigrid Combüchen gestaltar som få andra. Hennes språk är fulländat – doft- och detaljrikt, skälvande av liv. Det gäller hennes förra roman, den Augustprisade ”Spill” (2010) och det gäller ”Sidonie & Nathalie”, som utkommer i dagarna.

”Spill” kallades en ”damroman” av författaren själv, som en upprättelse av Victoria Benedictson vars ”Fru Marianne” (1887) nedlåtande benämndes så av den danske kritikerauktoriteten Georg Brandes.

”Sidonie & Nathalie” skulle kunna kallas en kvinnoroman, inte bara för att det är två kvinnor som står i centrum för berättelsen, utan också för att den i hög grad låter det kvinnliga perspektivet vara allenarådande i en högst patriarkal värld; krigets och flyktens.

För de två kvinnorna Nathalie och Sidonie är flyktingar. Vi möter dem för första gången när de tar sig via båt från Danmark till Sverige. Året är 1944, det andra världskrigets slut skymtar som ett ljus i en svart tunnel av våld och död. Nathalie och Sidonie bär på trauman från krigets Europa. De är inte vänner, bara flykten har fört dem samman. Nathalie är välutbildad och från en stadgad familj, Sidonies historia är svårare att avtäcka, hon ljuger helt enkelt friskt om den, men hon har varit kallskänka och hon har suttit i fängelse.

I Skåne får de mat och bostad. De arbetar, långt ifrån friktionsfritt, tillsammans med andra flyktingar med enklare jordbrukssysslor. De försöker var för sig hitta en ny vardag, en ny identitet (i Sverige döps de om till Siv och Nanna), men med olika strategier. Sidonie tar för sig, Nathalie är mer försiktig. Sidonie uppför sig ”underdånigt”, Nathalie undrar om det är så tacksamheten ser ut, är det ”flyktingbeteendet som förväntas?”

En ödesdiger händelse gör att de tvingas fly från flyktingboendet. Det är tillsammans igen, motvilligt men nödvändigt.

Romanen har undertiteln ”Från Limhamn till Lofoten” och det är i Lofoten romanens andra spår finns. Då är året 2005, Nathalie är 90 år, en knarrig gammal änka som bara stundtals har fördrag med sin dotter och dennas fyra barnbarn. Hennes berättelse om flykten och tillvaron under kriget är förpassad till minnesbilder som hon lever ensam med.

Passagerna från den 90-åriga Nathalies liv är ljuvliga betraktelser av en samtid som inte vill behandla gamla människor som vuxna. Nathalies missnöje med att barnbarnen inte har lärt sig att tacka ordentligt utvecklar sig till exempel till en djupt berörande skildring av generationers svårigheter att förlika sig med varandras förutsättningar och livsval. Men här finns också en ömsinthet, om än motvillig från Nathalies sida, inte minst i ett mångdimensionellt skildrat möte mellan henne och barnbarnet Kristin.

Men det är Nathalies och Sidonies flykt som dominerar romanen. Skildringen av den är oblygt närgången, in i det mest intima delarna av människokroppen. En flykt undan krig påverkar inte bara det mentala tillståndet hos flyktingen, den sliter hårt på kroppen och dess funktioner, bryter ner och omformar sexualiteten till ett desperationens tillstånd. Sigrid Combüchen väjer inte för det, vilket skapar en trovärdighet och gör texten än mer levande. Rent grafiskt hugger hon också av meningarna på själva boksidorna ibland. Det påverkar läsningen, ger den en oro som motsvaras av romanfigurernas situation.

Ett långt parti handlar om ett rusigt valborgsmässofirande där Sigrid Combüchen blir rent tolstojsk i sin till synes raka men omtumlande återgivning av ett skeende som säger så mycket mer än det som återberättas. Det är en hugsvalelse att läsa. Bara den goda romankonsten kan göra så.

I kapitlen från 2005 finns inte Sidonie med. Till slut får vi veta hennes öde, i några avslutande stycken där Sigrid Combüchen med ett mästerligt brutalt perspektivskifte ger läsaren oförglömliga bilder av en livskraft dömd till undergång.

Allt som allt är ”Sidonie & Nathalie” ett djupt imponerande romanbygge som rör vid den mänskliga utsatthetens innersta rum. De två kvinnorna är svårt sargade av kriget men ger inte upp i sitt sökande efter ett nytt liv. De är, med Sigrid Combüchens egna ord, ”omättliga på lycka”. Precis som alla människor, alla flyktingar. Sigrid Combüchen landar rätt in i vår samtid. ”Sidonie & Nathalie” är en roman som behövs och förtjänar många läsare.

Fakta

Sigrid Combüchen

Föddes i Tyskland 1942 och kom till Sverige vid sex år ålder.

Hon debuterade redan som 18-åring, 1960, med romanen ”Ett rumsrent sällskap”.

Hon har fått en rad litterära priser, bland annat Augustpriset 2010 (för romanen ”Spill”), Selma Lagerlöfs litteraturpris 2004 och Samfundet De Nios stora pris 1998.

Hennes senaste bok före ”Sidonie & Nathalie” var ”Den umbärliga” (2014), biografin om Ida Bäckman, kvinnan i Gustaf Frödings och Selma Lagerlöfs närhet som har ”den svenska litteraturens sämsta rykte”

Visa mer...