Kultur o Nöje

Övergreppen i folkhemmets tid

Kultur o Nöje ,
Majgull Axelsson skildrar övergreppen i folkhemmet mot funktionsnedsatta. En historia man inte glömmer, tycker BT:s recensent.
Foto:

Majgull Axelsson har berättat att hon inte kan skriva romaner om kärlek eller lyckliga händelser. Hon somnar. Och, som hon själv uttryckte det, ”en bok författaren somnar av är troligen ingen bra bok”.

Sådan tur att hon istället skriver om det som är skevt, fult, tvivelaktigt och direkt motbjudande. För det gör hon så bra att jag inte tror att någon somnar.

Ditt liv och mitt

Författare: Majgull Axelsson

Förlag: Brombergs

Övergripande tema för hela författarskapet kan sägas vara underordning, utsatthet och maktövergrepp. Grupperna som skildras skiftar. Mitt första möte med Majgull Axelssons författarskap var med boken ”Rosario är död”, en bok vars fruktansvärda innehåll jag fortfarande minns. Vita, medelålders mäns övergrepp på barn i Thailand är efter den svårt att blunda för. Aprilhäxans underordning beror på hennes funktionsnedsättning, omgivningen är förövarna. Och i ”Jag heter inte Miriam” skildrar Axelsson övertygande graderna i helvetet. Att vara jude i ett koncentrationsläger var att stå långt ner i hierarkin. Längre ner fanns dock romerna och huvudpersonen i boken får möjlighet att byta identitet med en judisk flicka. Allt är bättre än att vara rom.

I ”Ditt liv och mitt” möter vi en annan typ av utsatthet och ett övergrepp som blir värre av att det skedde inom folkhemmets trygga väggar. På senare tid har vi alltmer kommit till insikt om att folkhemmet byggdes genom att exkludera icke önskvärda grupper; minoriteterna t ex. Även funktionsnedsatta personer, eller som vi lärt oss säga med modernt språkbruk, personer med funktionsvariationer, ställdes utanför. I boken finns inga förskönande omskrivningar, här kallas huvudpersonens bror helt enkelt för Tok-Lars. Aggressiv, högljudd och oartikulerad är han ett offer för de flestas hån. Allt fungerar så länge han kan bo hemma, när modern dör hamnar han på institution. På Vipeholm, i Lund.

Lars historia berättas genom systerns ögon, eller kanske genom systrarnas. Märit upplever att den tvillingsyster hon haft, men som dog vid förlossningen, flyttat in i hennes huvud. Samvetets röst? Överjaget? Underjaget? Ett sanningssägande korrelat som inte har vett att hålla klaffen? Ja, oklart vad, men de två 70-åriga damernas dialog ger spänst och fördjupar bilden av både Märit och händelserna.

Märit – liksom många andra av Axelssons figurer – vill bara få vara normal. Hennes dysfunktionella familj ger henne ingen god start, men genom flit och begåvning tar hon studenten med glans och med siktet inställt på läkarutbildningen flyttar hon till Lund. Äntligen fri från härkomst och skvaller. Men i Lund finns hennes bror, Tok-Lars. Honom träffar hon två gånger, båda under förfärliga förhållanden.

Beskrivningen av Vipeholm är bokens bästa. Och värsta. Att personalen avhumaniserade och förnedrade patienterna är svårt att ta till sig. Att övergreppen var så stora. Det går inte att undvika en jämförelse med t ex ”De utvalda” av Steve Sem-Sandberg. I nazityskland använde man funktionsnedsatta personer i experiment. Men vad gjorde man i Sverige? Och så sent som på 1950-talet.

En sorglig historia och en skamlig. Detta är vår egen historia, och något vi alla bör förhålla oss till.

Finns det inget ljus alls? Jo, det gör det, i det faktum att huvudpersonen lyckas övervinna sin bakgrund och historia. Hon växer upp, gifter sig, skaffar ett intressant jobb, får barn och är på det hela taget framgångsrik. Här finns ett hopp. Liksom Miriam i föregående bok, skapar hon ett gott liv åt sig själv.

Problemet är att historien förr eller senare pockar på uppmärksamhet. Något behöver bearbetas. Så väver Axelsson fint in ett annat tema, det om överlevarens skuldkänsla över att ha klarat sig. För vad är Märit annat än en överlevare? Men här finns också den tystes förakt för sig själv – varför sade hon ingenting?

Övergrepp, skuld, men kanske ingen försoning? Här finns en styrka i bokens resonemang. Märit, själv utsatt för mobbing i det Norrköping hon växte upp i, vägrar att försonas med sina förövare. Det är annars ett mantra i många skönlitterära verk: huvudpersonen går in i sin egen historia, försonas med det förflutna och med de oförrätter hen utsatts för eller utsatt andra för. Men så sker inte här och jag upplever det som befriande chosefritt.

Men brodern lämnar hon inte bakom sig. Och det bör inte vi heller göra.

Något måste också sägas om den fantastiska miljöbeskrivningen. 50-talets Norrköping, nutidens Lund, allt är så levande och trovärdigt. Kläder, gester och undertoner passar som hand i handske, det känns helt enkelt som ett stycke levande kulturhistoria.

Ett ord om kompositionen. Axelsson har en filmisk förmåga, man tycker sig se scener spelas upp. Grundtempot är lugnt, ett sakligt berättande från huvudpersonens sida. Växlingen mellan nutid och dåtid samt den inre dialogen bryter av och ger tempo och variation. Skickligt och säkert. Axelsson är en av våra mest pålitliga författare. I flödet lägger sedan författaren in två, kanske tre stora vändpunkter/omslag. Jag förstår att de är där för att ytterligare höja tempot, för att skaka om och öka spänningen men upplever att de faktiskt inte alltid behövs. Historien håller och berättarsättet också.

Men nog av randanmärkningar. Det här är en historia man inte glömmer. Och som är svår att värja sig emot.

Fakta

Majgull Axelsson

Majgull Axelsson, författare och journalist, född 1947, har givit ut ett tiotal romaner, ofta i gränslandet mellan fiktion och fakta. Slog igenom 1989 med Rosario är död, en omskakande bok om barnprostitution i Filippinerna. 1997 kom Augustbelönade Aprilhäxan, om en rörelsehindrad kvinna. Näst senaste boken var Jag heter inte Miriam, om en romsk flicka som stjäl en judinnas alias för att överleva.

Första meningen: ”Det är naturligtvis dumt att gå av tåget i Lund, det inser jag i samma stund som jag gör det.”

Visa mer...