Kultur o Nöje

Yuval Noah Harari ger känslan av något förbjudet

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Yuval Noah Hararis böcker inger känslan av att få lyssna på något förbjudet.
Foto:

Sapiens blev en succé. Nu kommer uppföljaren ”Homo Deus”. Yuval Noah Harari är inte enbart en intressant tänkare, han är också en god författare och pedagog, tycker Kristian Fredén.

Homo deus

Författare: Yuval Noah Harari

Förlag: Natur & Kultur

Översättning: Joachim Retzlaff

Att i tider av ”fake news” och ”facebook truths” få lyssna till någon som sansat, sakligt och intelligent desillusionerar snarare än illusionerar finner många vara en lisa. Detta antyds iallafall av det faktum att den israeliske historikern Yuval Noah Hararis förra bok, ”Sapiens”, blivit en bästsäljare översatt till omkring fyrtio språk. Utan att darra med skalpellen dissekerar han i detta verk homo sapiens historia och dess framgångsrecept. Han blundar varken för de trosföreställningar som möjliggjort vår moderna civilisation eller det lidande som medföljt både inom och utom gränserna för just vår djurart. Förhållandet mellan homo sapiens skapande av fiktioner såsom religion, länder, marknadsekonomi och så vidare och dessa fiktioners faktiska konsekvenser står i centrum även i hans nya bok, ”Homo deus”, som nu översatts till svenska av Joachim Retzlaff. Här utgår Harari från sina tidigare slutsatser och tar så avstamp i dessa för att skriva under den utomordentliga målsättningen ”en kort historik över morgondagen”.

Läsningen är lika oavbrutet fascinerande som i den förra boken även om man får räkna med en del nödvändiga upprepningar av vad han kom fram till där. Harari är inte enbart en intressant tänkare, han är också en god författare och pedagog som vet att välja bland bilder och exempel. För att ta något ur högen tycker jag att hans kontrasterande mellan det kunskapens äpple som ormen erbjuder Eva och Adam i Edens lustgård och det kunskapens äpple som faller i huvudet på Isaac Newton inte är mindre än genialiskt utfört.

Det är överlag krassa och inte alltid så lättsmälta slutsatser som dras. Historien visar sig kunna sammanfattas i lakoniskt korta drag: De teistiska religionslärorna var en produkt av jordbruksrevolutionen och de dödförklarades först med vetenskapsrevolutionen då de istället ersattes av humanismen som, grovt förkunnat, ersatte Gud med människan och där är vi nu.

Den nya ledstjärnan stavas lycka. Istället för att tro på Gud blir nästa steg för samhällets elitklass att upphöja sig själva till gudar och nå evig ungdom och evig glädje. Lyckan högaktades visserligen redan av de gamla grekerna, eller åtminstone en av dem: Epikuros. Till skillnad från den epikureiska läran, i vilken ingår vikten av måttfullhet, är framtidens melodi dock total och oavbruten njutningsmaximering. För att uppnå detta finns enligt Hararis förmenande tre huvudspår att följa: biologisk ingenjörskonst, konstruktioner av cyborgar och skapandet av icke-organiska varelser. Förr eller senare uppenbarar sig dock en förståelsehorisont för den som idag blickar mot sådana framtidsscenarior.

”Eftersom de kan användas för att förändra människors medvetanden och önskningar kan människor med dagens medvetanden och önskningar per definition inte föreställa sig följderna.”

Hararis böcker inger känslan av att få lyssna på något förbjudet, långt bortom populism och åsiktsdrev. Både trots och genom att de skapar en sådan existentiell svindel hos läsaren är de synnerligen svåra att lägga ifrån sig. Kanske kan de rent av kandidera som gamla och nya testamentet för den moderna människan, vem denna nu är.