Anell: Dystrare framtid tydligt valresultatet i Syrien

Det kan man hålla med om med tanke på att resultatet knappast är något uttryck för det syriska folkets fria vilja. Men fars och parodi antyder samtidigt att det skulle vara något lustigt med det hela, vilket är mycket svårt att se.

I stället måste valet betraktas som ett resultat av att Bashar al-Assad, med stöd av allierade trupper från libanesiska Hizbollah och Iran, har haft stora framgångar på slagfältet under det senaste året. Flera av oppositionens viktiga fästen har fallit.

Valet, vars utgång var given på förhand även om mer än en kandidat ställde upp för första gången på 50 år, är bara en politisk omsättning av dessa framgångar. Assad känner sig så säker i sadeln att han ansett tiden mogen att låta sig väljas till president i ytterligare sju år, trots att han måste ha insett att ett val under brinnande inbördeskrig skulle bli hårt kritiserat.

På lite sikt kan det dock visa sig vara ett strategiskt riktigt beslut. Hur mycket synpunkter man än kan ha på vilka kandidater som tilläts ställa upp och vilka medborgare som fick vara med och rösta, har valet trots allt visat att presidenten har stöd i vissa kretsar. Samtidigt har alternativen till den sittande regimen blivit allt otydligare.

Oppositionen har fortfarande inte lyckats komma fram med någon ledare som alla kan enas bakom. Den har heller inte lyckats presentera några gemensamma, tydliga politiska mål och genomtänkta planer för hur dessa ska förverkligas. Även på slagfältet är regimmotståndarna splittrade och de trupper som slåss för en sekulär demokratisk stat tvingas hela tiden kämpa på två fronter, dels mot regimen dels mot jihadister och radikala islamister. En strid som blir allt svårare att vinna.

Vissa bedömare fruktar därför att väst är på väg att tappa förtroendet för oppositionen. Av rädsla för att Syrien ska förvandlas till ett land i kaos med fritt spelrum för radikala islamistgrupper och mer eller mindre kriminella krigsherrar föredrar man att, om inte stödja så i alla fall tolerera, Assadregimen. Den relativa stabilitet som Assad anses kunna erbjuda svarar bättre mot västs intressen än alternativen.

Ännu en gång kan stabilitet komma att väga tyngre än trevande demokratiska strävanden. Det faktum att Assad nu formellt har låtit sig väljas till president gör det lättare för väst att röra sig i den riktningen.

Och även om detta skulle visa sig vara ogrundade farhågor innebär valet inte något steg på vägen mot en politisk lösning. Den enda punkt oppositionen hittills har lyckats enas om är att alla politiska lösningar måste börja med att Assad avgår.

Det har han nu mycket tydligt visat att han inte kommer att göra.

Så länge oppositionen fortsätter sätta det som villkor för vidare samtal eller förhandlingar kommer inga politiska framsteg att äga rum. Och eftersom det inte egentligen finns några alternativ till en förhandlingslösning så ser den närmaste framtiden ganska dyster ut.

Marie Anell

Friljansjournalist