Med sinne för utsökt teknik

Nu har hon keramikverkstad på Söder i Stockholm, ståtar med lång utställningslista och säljer via kanaler i Norge, Frankrike och Japan – men har aldrig visats i hemstan. Däremot tävlar heminredningsmagasinen om att visa hennes små skulpturer.

Hennes fall är inte unikt. Mången har känt sig bortjagad av stans sätt att i alla väder, mest regn, vara bara Borås. Typiskt nog handlar hela hennes utställning om att bryta sig ur gruppen, ge sig av, ensam eller som flyttfåglar, trots att en och annan förolyckas på vägen. De som orkar och vågar tränger sig igenom även galleriets tjocka väggar – ett par är rentav på väg genom stenväggen ut på gatan.

Ett 60-tal kvinnoskulpturer är alla i färd med att samla mod, söka relationer och flyga iväg som fåglar – eller simma. På Borås-tiden var hon simmerska på elitnivå, och lättheten simmerskan känner i sitt element kan väl jämföras med fåglarnas. Med den här utställningen blir hon, sent omsider, en del av stans konsthistoria.

Hon har suveränt sinne för sina figurers anatomi i arbetet med rakubränd stengodslera. Sprickorna i bränningen bidrar till att fånga utsatthet och oro. På kvadratiska keramikplattor låter hon också avbilder av sina figurer uppträda i myllrande mönster, ännu starkare fast i sina roller.

Utställningen förenar utsökt teknik med ett rikt känsloregister. Ingen undgår att känna in sig i detta att vara – eller vägra vara – om så bara boråsare, dock med ren skönhet och medkänsla.

I dag provokativ kvinnokonst visas på Rydal, där Eskilstuna-konstnären AnnMargret Johansson låtit 41 kvinnor arbeta fritt med 40-och 50-talets kvinnovardag – genom att göra konstverk av omklädda fåtöljer och trycka textilier med kaffekannor på. För vem, för mannen medan hon stod i köket och bakade bullar?

Ironin är lekfull men stark och nutida. Få stolar är sittbara, än färre pyssliga och veporna visar moderna stiliserade termoskannor. Kvinnokonst i en ny tid.

Skulptörer av veteranen Olle Brandqvist väger oftast tungt. Att nu möta resultaten av många års möda hos Galleri K i Skene sparar in många skulpturvandringssteg. Tunga uttrycksfulla huvuden i polerad porfyr och diabas. Dessutom får vi möta hans märkligt naturalistiska verk i tenn, ett också i brons, några med anor från hans 80-tal, jämte prov på hans akrylmåleri kring både skulpturer och en mäktig samling stenverktyg. Han inte bara tar i sten med fint handlag, han betvingar den.

Rolf Haglund