Radikal och modig tolkning

Hon är bland annat ypperlig på personregi, väjer inte för komplexa historier och har en särskild blick för brutalistiska miljöer, gärna med arbetarklassförankring.

Debuten Red Road (2006) handlar om en kvinna i det industriella Glasgow som börjar övervaka en mystisk man från sitt förflutna.

I Fish Tank (2009) berättas om en stökig tonårstjej som försöker navigera genom den hårda tillvaron i ett förortsghetto utanför London.

Och nu har Arnold alltså tagit sig an Svindlande höjder, och resultatet är en modig radikaltolkning av Emily Brontës klassiska 1800-talsroman.Den tragiska kärlekshistorien mellan Heathcliff och Catherine har filmats många gånger förr, men aldrig så här. Arnold ger stort utrymme åt naturens krafter och har tagit fasta på parallellerna till hennes egna moderna miljöskildringar. Betongbyggnaderna må ha bytts ut mot små stenhus och asfalten mot vidsträckta hedar, men det är samma kvävande omgivning för den som är satt att leva där.

Rollen som Heathcliff har axlats av otaliga skådespelare, bland andra Laurence Olivier och Ralph Fiennes, men aldrig tidigare av två svarta aktörer; Solomon Glave som den unge Heathcliff och James Howson som den äldre. Att välja färgade skådespelare ger berättelsens ojämlikhetstema flera extra lager.

Förvänta dig alltså ingen bokstavstrogen tolkning av boken eller någon traditionell kostymfilm, då är risken stor att du får en smärre chock. Det gäller även den stränga estetiken. Arnold har valt skakig handkamera och ett påträngande foto för att fånga den klaustrofobiska tillvaron. Här finns inte heller någon musik för att styra publikens känslor. De enda ljuden som hörs är vinden som viner över landskapet, regnet som smattrar och knarrande golvplankor. Effekten av detta är en extrem närvarokänsla. Man tycker sig nästan kunna känna dofter, smaker och temperaturer. Framför allt gäller det filmens första hälft, som fokuserar på de begynnande känslorna mellan Catherine och Heathcliff i unga år. I filmens andra halva saknas lite kemi mellan de äldre skådespelarna.

En annan styrka hos Arnold är hennes storartade sinne för detaljer, och hur hon väljer att lyfta fram små subjektivt vackra ögonblick bland allt det fula med smuts, fattigdom och brustna hjärtan. Det finns en hoppfullhet i vetskapen att kärlek kan vara lika livskraftig även i de mest oförlåtande sammanhang. Ungefär som när en vacker blomma, mot alla odds, lyckas växa sig upp genom asfalten.

Mats T Olsson