Finns Gud bara i våra hjärnor?

Vad Beauregard och hans doktorand Vincent Paquette särskilt ville studera var ”unio mystica”, själens förening med Gud, som är det yttersta målet för kontemplativ kristen mystik. Denna djupa upplevelse är omöjlig att beskriva annat än i ofullkomliga bilder. Den åtföljs ofta av känslan av att ha berört själva verklighetens grund, av ett tillstånd bortom rum och tid, en upplevelse av förening med människosläktet och med universum. Upplevelser av frid, glädje och av att möta en villkorslös kärlek hör också dit.

Beauregard och Paquette använde två moderna neurofysiologiska metoder, funktionell magnetresonansavbildning, fMRI, och kvantitativ elektroencefalografi, QEEG.

Båda har fördelen att inte innebära något ingrepp i försökspersonernas hjärnor; personerna kan lugnt ägna sig åt sin uppgift, medan instrumenten registrerar vilka områden av hjärnan som är mest aktiva. Särskilt fMRI har på senare år revolutionerat hjärnforskningen.

Karmelitnunnorna var inte så lätta att vinna för experimenten. Det här var ett stort avsteg från deras stränga regel. Nunnorna var också rädda för att de två forskarna kanske var materialister som bara var ute efter att ifrågasätta deras mystiska upplevelser. Men Beauregard och Paquette lyckades vinna deras förtroende.

Nunnorna ställde dock villkoret att studien skulle finansieras av Templetonstiftelsen. Denna stiftelse främjar forskning inom gränsområdena mellan vetenskap och religion.

När finansieringen var klar, lovade femton nunnor från olika konvent runtom i provinsen Quebec i Canada att delta i studien. Deras ålder var från 23 till 64 år med en medelålder av 50 år.

Vad forskarna hoppades få veta var framför allt:

Är hjärnans aktivitet under mystiska upplevelser lokaliserad till tinningloberna? Vissa forskare har hävdat det och dragit paralleller till tinninglobsepilepsi.

Kan man skilja den mystiska upplevelsen från intensiva emotionella upplevelser med hjälp av fMRI och QEEG?

Från början hade Beauregard och Paquette hoppats kunna studera ”unio mystica” direkt i laboratoriet, men priorinnan Diane skrattade, när de föreslog det. ”Man kan inte ropa till sig Gud när man vill”, sade hon. ”Men kan inte ens söka sådana upplevelser. Ju mer man söker, desto längre måste man vänta.”

Men Beauregard och Paquette visste redan från tidigare forskning att den mänskliga hjärnan tenderar att använda samma områden och nervbanor när någon minns och återupplever en erfarenhet som när personen i fråga först hade den.

Så de femton nunnorna undersöktes, medan de erinrade sig och återupplevde sin mest betydelsefulla mystiska erfarenhet.

Som kontroll gjordes en likadan studie, när de återupplevde sin mest intensiva gemenskap med en annan mänsklig varelse. Slutligen undersöktes de i ett tillstånd av avspänning och vila.

Skulle det visa sig att samma eller olika områden i hjärnan var aktiva vid en mystisk upplevelse som vid intensiv emotionell upplevelse av annat slag?

Detta var en viktig grundläggande fråga, särskilt som RSME (engelsk akronym för religiösa, andliga och mystiska upplevelser) enligt vissa forskare inget annat är än intensiva emotionella upplevelser.

Direkt efter experimenten fick nunnorna berätta om sina upplevelser och man använde också ett frågeformulär för mystiska upplevelser, ”Hood’s Mysticism Scale”, för att kunna göra jämförelser med annan forskning.

Ur formuläret valdes de femton frågor som mest har ett göra med en mystisk upplevelse av kristen karaktär.

I båda experimenten visade sig de tre viktigaste punkterna i formuläret vara:

Jag har haft en erfarenhet som jag vet är helig.

Jag har haft en erfarenhet, där något som är större än jag tycktes innesluta mig.

Jag har upplevt djup glädje.

Vad hände? Jo, aktiviteten i hjärnan såg olika ut i de två fallen av mystisk upplevelse och stark emotionell upplevelse. ”Därför vet vi nu säkert att det mystiska tillståndet är någonting annat än ett emotionellt tillstånd”, skriver Beauregard.

Resultaten av de två metoderna tillsammantagna visade också att många olika områden i hjärnan är aktiva vid en mystisk upplevelse, inte alls bara tinningloberna.

Synbarken i nackloberna, flera andra områden i hjärnbarken, delar av hjärnstammen och viktiga nervkärnor var också inblandade. Därmed faller teorin att det skulle finnas ett ”gudscentrum” i tinningloberna som skulle kunna ”förklara” en RSME.

Bevisar detta att nunnorna hade kontakt med en verklighet utanför dem själva? Nej, det finns inget sätt att bevisa eller motbevisa det bara från den ena sidan. Men om andliga erfarenheter ger oss kontakt med den djupaste verkligheten i universum, påpekar Beauregard, så bör vi vänta oss att de är komplexa. Och utmärkande för nunnorna när de hade sina gudsupplevelser var just en särskild sorts komplexitet.

Beauregard går igenom en rad materialistiska försök att ”förklara” RSME. Under en stor del av 1900-talet behärskades psykologin av rövarbaronen behaviorism.

Den erkände ingen ”insida” allas hos människan – hela vår inre värld av upplevelser, känslor och tankar inklusive mystiska upplevelser var i grunden inget annat än komplicerade inlärda beteenden. Senare har denna modell ersatts av teorin att hjärnan i grunden fungerar som en komplicerad dator där hela vårt inre liv, också RSME, uppstår ur hjärnans aktivitet.

Under 1900-talet har också evolutionär psykologi utvecklats. Den försöker förklara RSME och allt mänskligt utifrån darwinistisk teori. Antingen ger RSME evolutionära fördelar för dem som har dem, eller också är de bara en biprodukt av evolutionen.

Problemet med alla sådana ”förklaringar” är att de måste grundas på mer eller mindre troliga antaganden om hur vi var i vår stenålderstillvaro. Därför blir också teorierna osäkra, vilket inte hindrar massmedia att förtjust trumpeta ut nyheter på området.

En annan populär linje är, som antytts ovan, att förklara RSME som störningar i hjärnan. 1997 föreslog ett par amerikanska neurologer, Saver och Rabin, att det s. k. ”limbiska systemet” som ligger alldeles innanför tinningloberna spelar en avgörande roll för RSME. Man talade om en ”tinninglobspersonlighet” som disponerar en person för tinninglobsepilepsi – och RSME.

Tinninglobsepilepsi, TLE, är en mildare form av epilepsi än de välkända epileptiska anfallen med kramper i hela kroppen. Under den inledande korta så kallade ”auran” upplever den drabbade röste r, musik, dofter, smaker, glömda minnen eller ovanligt intensiva känslor.

Många berömda historiska personligheter påstås ha haft epilepsi, speciellt TLE. Men en kritisk genomgång sållade bort alla utom Dostojevskij, Julius Caesar och Napoleon.

Religiösa personligheter då? De borde ju vara av speciellt intresse i det här sammanhanget. Var aposteln Paulus ”påle i köttet” kanske TLE?

Det finns det inga som helst oberoende bevis för.

Lika lite kan man säga att de visioner Jeanne d’Arc, Teresa av Avila eller Thérèse av Lisieux hade berodde på TLE.

RSME rapporteras från alla kulturer. Sådana upplevelser är något grundläggande mänskligt och normalt, som många personer får uppleva åtminstone någon gång i livet, också sådana som inte kallar sig själva religiösa.

Detta är också vad man kan vänta, om RSME ger kontakt med universums innersta verklighet. Enligt Hardy, en pionjär på området, utlöses RSME oftast av depression eller förtvivlan. Därnäst kommer bön eller religiös meditation, tätt följt av naturens skönhet.

Beauregard har själv haft flera mystiska upplevelser som lett honom till insikten att människor inte är ”biologiska automater”.

Han ser hjärnan som en mottagare, ett organ för ”själen”, ungefär som en radio tar emot radiovågor. Detta i motsats till den rådande nutida materialistiska uppfattningar som anser att själ och hjärna är samma sak eller åtminstone att vårt inre liv uppstår i hjärnan (alltså som att Beethovens ödessymfoni skulle uppstå inuti radioapparaten!).

Berömda forskare med liknande synsätt som Beauregard är bl. a. nobelpristagarna Sir John Eccles och hans elev Charles Sherrington.

Beauregards resultat är en del av den stora rörelse bort från en föråldrad materialism man i vår tid kan se på flera vetenskapsområden, särskilt i forskningen kring det mänskliga medvetandets natur och inom fysiken.

Ett symtom på denna rörelse är också den ökade oron bland ateistiska författare på senare år. Det har kommit en hel rad böcker. Mest omtalad är den aggressiva boken Illusionen Gud av biologen Richard Dawkins (han med memer och de själviska generna).

Till slut håller Beauregard upp det rödaste av skynken för materialisterna – nämligen att döden inte skulle vara utplånandet av ”själen” och medvetandet. ”Individuella själar uppstår ur och länkas samman av en gudomlig urgrund”, skriver han.

Själ och medvetande är grundläggande och ofrånkomliga egenskaper hos denna urgrund, som många kallar Gud. ”Mystisk erfarenhet från olika andliga traditioner visar att själen, medvetandet, verkligheten, livets mening kan uppfattas genom intuitivt erfarenhetsgrundat vetande.”

Det är en sådan insikt en verklig vetenskap om vår mänskliga natur bör undersöka, anser Beauregard.

Beauregards bok är skriven med briljans och bygger både på egen forskning och studiet av en omfattande litteratur.

Han slutar med tankar som anknyter till den franske tänkaren, antropologen och jesuitprästen Teilhard de Chardin (1881 – 1955). Vi är på väg mot en ”planetarisk” sorts medvetande, skriver han.

Att utveckla ett sådant medvetande är absolut nödvändigt, om vi ska kunna lösa de globala kriser mänskligheten står inför. µ

Kjell Andersson

kulturskribent

Fotnot: The Spiritual Brain – a Neuroscientist’s Case for the Existence of the Soul av Mario Beauregard och Denyse O’Leary är utgiven av HarperCollins 2007.