Statlig naturvård på kredit

Statens hunger efter mer mark är stor. Nya reservat bildas nästan dagligen och det finns flera ambitiösa miljömål som berör biologisk mångfald. Men hur ser kvaliteten ut i det här arbetet och klarar staten att leverera det man utlovat?

I hela landet finns över 4 500 reservat och 8 000 andra skyddsområden. I Västra Götaland är det runt 500 reservat och de här markerna ska skyddas från sina ägare och producera naturvård och friluftsliv istället för plank och bioenergi.

Alla områden med formellt skydd ska underställas planer som ska garantera att man når de mål som satts upp. Där beskrivs vad som ska göras, naturvårdsåtgärder, informationsinsatser, vandringsleder, med mera. Det framgår också vad som är förbjudet, vilket framför allt är traditionellt skogsbruk. Är reservaten gamla så ska planerna uppdateras och sedan ska värdena följas upp regelbundet.

2005 tog Naturvårdsverket fram ett program för de skyddade områdena under rubriken "Värna Vårda Visa". 2011 kom en reviderad upplaga med 40 konkreta åtgärder och med stöd av detta gjorde länsstyrelserna egna program med egna mål. Varianten för Västra Götaland kom 2012 och innehöll 20 mål och 27 åtgärder.

Såväl i den nationella som i de regionala rapporterna beskrivs att staten inte klarar sina åtaganden. Utmaningarna är många och stora. Skötseln släpar efter och behovet är störst i de marker där det krävs en aktiv hand för att behålla natur- och kulturvärdena – exempelvis betesmarker. Det är svårt att hålla friluftsanläggningar i gott skick. Dessutom har äldre reservat inaktuella skötselplaner och trots att detta är nationellt prioriterat så sker uppdateringen endast undantagsvis – länen hinner helt enkelt inte med. Exempelvis bedömde Västra Götaland att över en tredjedel av reservaten behövde få nya planer.

Någon nationell uppföljning av de här programmen har inte gjorts. Hur många reservat som saknar en relevant plan eller hur naturvärdena i reservaten följs upp, det finns det ingen exakt uppgift om. Man vet inte heller hur stor notan är för att ta ikapp gamla brister i skötseln eftersom inga reservat tilldelas någon budget för vad åtgärderna kostar. Staten kan alltså – till skillnad från vanliga företagare – skylla på tids- och resursbrist när målen inte nås och regelverket inte följs.

Statens makt i naturvården är stor. Den markägare som är föremål för en reservatsbildning har små möjligheter att stoppa processen eftersom de inventeringar som länsstyrelsen gör och den skötselplan som läggs väger mycket tungt. Rimliga motkrav måste då vara att staten kan garantera att den klarar av att ta hand om sina gamla reservat och dessutom har resurser att sköta de nya.

Ingen av de här frågorna kan i dag besvaras med ett otvetydigt ja.

Sofia Karlsson, ordförande, LRF Västra Götaland