Kejsaren är verkligen naken
Det pågår en hetsjakt på dem som försöker införa eller upprätthålla alternativa initiativ i sjukvården. En av orsakerna är en bristfällig syn på (o)hälsa, som något som kan förstås och förklaras teknologiskt och reduktionistiskt. Det finns en genuin okunskap om hur olika kroppsliga system interagerar och hur kropp och själ samspelar. En annan orsak är att sjukvården anammat en vetenskapssyn som fungerar som hand i handske med läkemedelsbehandling. De vetenskapliga modeller som tillämpas tillåter inte komplexa behandlingsformer, exempelvis sådana behandlingar som stöder kroppens egna möjligheter att bekämpa sjukdom.
En logisk följd av det här är att vi har en ökande ohälsa med små möjligheter till bot. Faktum är att vi idag har en situation där över hälften av alla besök vid sjukvårdsinrättningar görs av personer med icke botbara sjukdomstillstånd. Vi har i princip alltså inte större ”botbarhet” idag än för några decennier sedan. Jo, visst har vi lyckats finna läkemedel för några tidigare obotbara sjukdomar, men istället har vi fått nya sjukdomar. Ett exempel är den stora ”epidemin” av ohälsa som under 90-talet benämndes muskuloskeletal sjukdom, sedan utbrändhet, och så småningom psykisk ohälsa och utmattning. Nu kommer nya diagnoser som ME, kronisk trötthet, kronisk smärta och liknande. Men det är i stort sett samma problematik som tidigare, och många lider helt i onödan. För med större öppenhet finns det stora möjligheter att hjälpa alla dessa. Men då måste vi utveckla andra behandlingar och annan vård än läkemedel.
Och det vore bra. Sveriges läkemedelsnota är svindlande. Och inte nog med det. Vi har idag en mångmiljardkostnad för vård av personer med läkemedelsbiverkningar. Jag träffade en klinisk farmakolog på Karolinska Institutet som berättade att mellan 40 och 50 procent av alla patienter på medicinvårdsavdelningar, är där på grund av läkemedelsbiverkningar.
Under några decennier har jag handlett ett drygt 20-tal doktorander till doktorsexamen och varit inblandad i ytterligare ett stort antal forskningsprojekt därutöver. Från denna forskning är det enkelt att dra slutsatser om hur sammansatta företeelser livet, hälsa, sjukdom, vård och behandling är. Här finns också många exempel på enkla insatser som hjälper människor, till exempel något så banalt som ett glas mjölk och en smörgås tillsammans med lite småprat på sängkanten, men som inte skulle kunna evidensbeläggas med vår extrema syn på vetenskap. Jag har också erfarenheter från bland annat Hongkong där man utan några problem driver både sjukhus och öppna kliniker med både traditionell kinesisk medicin och västerländsk skolmedicin. Det räcker dessutom med att åka en liten bit söderut till Tyskland och Schweiz för att hitta samma inställning till hälsa, vård och behandling. I dessa länder finns ambitioner att både hålla nere samhällets kostnader och minska lidande.
Ska vi kunna lösa dagens enorma hälsoproblem i vårt land krävs det betydligt flera och annorlunda insatser än de som erbjuds nu. Vi måste erkänna komplexiteten, ta utmaningarna på allvar och utveckla sådana metoder som kan möta verkligheten. Om sjukvården vore en grupp med snickare så kan vi beskriva dem som om de bara har ett enda verktyg, till exempel en hammare, att bruka men kraven är att de både ska bygga hus och skapa matsalsmöbler. Där finns både såg, skruvdragare och elektroniska mätverktyg, och både nya avancerade instrument och sådana som använts i tusentals år, men de får inte användas. Detta är förstås vansinne. Jag tar risker nu, men jag hävdar bestämt och med många goda argument att kejsaren är naken!
Min avsikt är att uppmärksamma på denna gigantiska problematik, som BT har snuddat vid men inte berört på djupet. Bland annat finns mängder av offentlig statistik att tillgå. Nästan värst är att läsa om hur det skrivs ut alltmer psykofarmaka till barn. Ja ni läser rätt, till barn och även riktigt små barn. Mot den bakgrunden så blir det ju helt absurt att sätta stopp för en omvittnat välutbildad och kompetent läkare med argumentet att han inte skriver ut tillräckligt mycket läkemedel.
Karin Dahlberg, professor i vårdvetenskap
