Unikt språk i Ken Rings självbiografi
Så kan händelseutvecklingen i musikern Ken Rings självbiografi Livet sammanfattas. Tjatigt? Nej, inte alls. Det är läsning som efterhand griper ett allt fastare tag om läsaren. Under de återkommande kasten mellan hoppet och förtvivlan gestaltas nämligen samtidigt en ständigt pågående kamp inom honom, kampen mellan själens mörker och dess ljus; parallellt med beskrivningar av hur livet placerat lager på lager av hat- och revanschkänslor i honom, gestaltas hans starka vilja att göra moraliskt rätt samt den outtröttliga strävan mot ljuset i tunnelns slut.
Läsningen av Livet ändrar i grunden mina föreställningar om Ken Ring. Ur skandalernas och betongens skuggor träder en insiktsfull predikant fram.
Livet är på många vis en unik läsupplevelse. Talspråket dominerar helt och hållet (vilket ju passar bra när en av Sveriges bästa rappare för ordet) och det får konsekvenser. Det tar ganska lång tid att komma in i språket och rytmen. Stundtals kan texten framstå som ostrukturerad och motsägelsefull. Ofta tilltalar författaren helt oväntat specifika personer direkt, levande såväl som döda, för att exempelvis förklara dem sin kärlek eller visa dem respekt. Dessa skiften i tilltal kan skapa viss förvirring om till vem författaren faktiskt talar samt ge framställningen en alltför privat prägel. I förlängningen av det kan texten ibland framstå mer som anteckningar än som en självbiografi i traditionell mening.
I samma andetag som allt detta sägs måste dock genast tilläggas att skildringen trots det, eller kanske på grund av det, är mycket läsvärd. Framställningssättet fångar ett centralt drag hos både Ken Ring och hos livet. Bokens formspråk är hiphopens essens; brottstycken ur rapparens liv bryts mot varandra till ljudet av beats och samplingar som hämtats från många olika håll. Och livet, ja, det vet vi ju att det heller inte låter sig fångas i en rigid berättarstuktur. Därför passar gestaltningen av det bra i talspråkets och anteckningens friare former.
För läsaren tecknas en värld som de flesta nog inte visste finns i Sverige. Det är en mörk värld med Stockholmsförorten Hässelby i centrum. Där tvingas barnet Ken Ring, efter att hans kenyanska mamma dött, ensam manövrera sitt liv genom rasism, myndighetssvek, kriminalitet samt alkoholens och narkotikans falskt trösterika löfte om att allt ordnar sig efter nästa rus.
I boken gestaltas självutlämnande (och ibland väl utlämnande av andra) den hårda livsväg som så småningom leder honom tillbaka till Kenya och en smärtsam insikt om världens orättvisa och om sig själv. Då en kenyansk kusins barn dör, vilket hade kunnat avvärjas om Ken Ring agerat annorlunda, inser han att han som förtryckts så hårt av andra människors fördomar själv har betraktat och behandlat kusinen ”som en andra klassens människa.”
Den insikten blir ett bryskt uppvaknande som förändrar ”gangsterrapparen” och mynnar ut i en sensmoral om självrannsakan samt om vikten av att leva så rättfärdigt och kärleksfullt som möjligt.
Jimmy Vulovic
