Röster från Stalingrad

Böcker
Foto:

Den förkrossande sovjetiska segern i slaget om Stalingrad mellan augusti 1942 och februari 1943 brukar ofta framställas som andra världskrigets vändpunkt – även om man kan ifrågasätta detta.

Artikeln publicerades 7 januari 2014.

I själva verket hade Hitlertyskland redan förlorat kriget i december 1941 i och med misslyckandet att erövra Moskva och USA:s inträde i andra världskriget. Därefter handlade allt om resursernas matematik och det var endast en tidsfråga innan Tyskland skulle besegras.

Som en symbol för den militära vändpunkten står emellertid bilden av en hel tysk armés undergång vid Stalingrad fortfarande stark och en internationell bästsäljare som Anthony Beevors bok Stalingrad (på svenska år 2000) är ett kvitto på det intresse som ännu finns för att studera och läsa om denna historiska drabbning.

Under det kalla kriget var emellertid de sovjetiska historieböckerna censurerade och skönmålade för att ställa Sovjetunionen och kommunismen i bästa möjliga dager. Torftiga texter garnerades med stereotypa hjältehistorier medan allt som var oskönt, skitigt och skrämmande i rödarmisternas verklighet förbigicks.

Bristen på tillförlitliga sovjetiska källor drabbade även den västerländska historieskrivningen, som därför gav större utrymme åt den tyska sidan av dramat.

Först efter Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-talet har många slöjor kunnat lyftas när det gäller den sovjetiska sidan, på grund av att ryska arkiv har öppnats och åldrande veteraner från Röda armén har kunnat berätta öppet om sina liv. Slagsidan mot det tyska har dock hittills kvarstått i de historiska redogörelserna.

Den tyske historikern Jochen Hellbeck, professor vid Rutgers University i New Jersey, vill med Stalingradprotokollen upprätta en bättre balans i historieskrivningen genom att publicera unika tidsdokument som har legat undangömda i de ryska arkiven i sju decennier.

Medan striderna om staden fortfarande pågick skickades en historikerkommission från Moskva för att intervjua deltagare i slaget, från generaler och partifunktionärer ända ned till enkla soldater – både män och kvinnor. Resultatet blev tusentals sidor protokoll, vilka Hellbeck publicerar utdrag ur. Det är en bråkdel av krigshändelserna som skildras. Som ett stickprov, som mycket illustrativt berättar om den helvetiska helheten.

Resultatet är en kör av röster som ter sig mer genuina och oförvanskade än både den sovjetiska historieskrivningens och krigsveteraners hågkomster på ålderns höst. Förutom vissa tematiska avsnitt med ett myller av citat ur dessa källor presenteras också en rad längre vittnesmål, däribland av den sovjetiske befälhavaren i Stalingrad, general Vassilij Tjujkov, och prickskytten Vassilij Zajtsev. Den sistnämnde utgör förlagan för huvudpersonen i Hollywoodfilmen Enemy at the gates och föga förvånande är den verklige Zajtsevs historia i långa stycken en helt annan än filmfigurens.

Hellbecks arbete gör att historien om Stalingrad och om vanliga sovjetiska soldaters vardag och tankegångar får en större nyansrikedom än tidigare, men boken har också betydande begränsningar, som författaren inte låtsas om (eller själv har uppmärksammat).

Författaren går exempelvis till storms mot Anthony Beevor för att ha överdrivit den sovjetiska repressionen mot rödarmister som inte ville eller orkade slåss längre.

Själv hävdar han att de kommunistiska politiska funktionärernas arbete bland soldaterna spelade en större roll än drakoniska bestraffningar, men han lyckas ändå inte presentera några entydiga bevis. Även om det ligger mycket i författarens tes att det inte går att leda en armé på slagfältet med hjälp av hot och terror, ger bokens vittnesmål många exempel på just detta.

Man kan misstänka att Hellbeck i viss mån har låtit sig förledas av källmaterialets struktur.

Den sovjetiska historikerkommissionens intervjuer har gett stor plats åt de kommunistiska politiska funktionärernas indoktrineringsarbete för att höja soldaternas stridsmoral och få dem att förstå slagets historiska betydelse. Eller är det kanske Hellbecks urval som har fått slagsida? Svårt att veta utan tillgång till originaldokumenten.

Även om det alltså ligger mycket i att den kommunistiska propagandan spelade en stor roll för att mobilisera och stärka de sovjetiska soldaternas stridsvilja i Stalingrad, bör man nog ändå ta hans resonemang med viss försiktighet.

För soldaterna var väl medvetna om vad som väntade om de inte lydde kamrat Stalins order om att inte ta ett enda steg tillbaka eller om de råkade säga något som kunde klassas som kritik mot partiet.

De tillresta historikerna från Moskva var givetvis kommunistpartiets verktyg för att skriva en heroisk historia om slaget – ett projekt som av olika orsaker havererade – och som representanter för systemet var de var givetvis inga personer som intervjuobjekten kunde anförtro sina innersta tankar, rädslor, farhågor och tvivel.

Med dessa reservationer är Stalingradprotokollen en välskriven och högintressant bok som inte går att ignorera för den som är intresserad av fasorna på östfronten under andra världskriget.

Att förlaget Ersatz har fortsatt sin tradition med påkostade volymer som är en fröjd för ögat minskar inte direkt läsupplevelsen. Boken innehåller också sovjetiska bilder som aldrig tidigare skådats i västerländska historieböcker.

Niclas Sennerteg