Böcker

Politiska kjolar

Jag brukar säga att det bästa med att vara tjej är att det är socialt accepterat att ha klänning. En klänning kan vara vardaglig, uppklädd, snygg, elegant, strikt, cool, och om man väljer rätt modell väldigt bekväm.

Böcker

För min generation, och i ett land som Sverige, kan kjol och klänning ses som ett uttryck för kvinnors valfrihet vad gäller personlig stil. Men i den franska nutidshistorikern Christine Bards nya bok Kjolen – frihet eller fängelse? fördjupas bilden.
Bard menar att kläder i allra högsta grad är politiskt. Hon visar hur kläder genom tiderna har följt samhällsutvecklingen och använts för att skapa könsskillnad. I slutet av 1700-talet började de tidigare utsmyckade och piffiga männen att klä sig mer praktiskt och funktionellt medan kvinnors kläder blev allt mer komplicerade, hindrande och rent av hälsovådliga. Det hela rättfärdigades med samma retorik som används än idag när det gäller kvinnors ibland sanslöst obekväma modetrender; en kvinna är en kvinna och hennes behag är hennes styrka. Inte förrän på 1960-talet började skillnaderna luckras upp, mycket genom att det blev modernt för kvinnor att bära byxor. Men kjolen, och behagen, förblev kvinnornas.

Christine Bard skriver om en fransk kontext som inte alltid går igen i Sverige. Till exempel undrar jag vad som skulle hända om svenska företag införde kjoltvång för kvinnor och om överfallen på flickor i korta kjolar ökar på samma sätt som i Frankrike. En stor del av boken handlar om den till en början franska och numera internationella organisationen Varken hora eller kuvad (Ni Putes Ni Soumises) och deras kamp för kvinnors rätt att klä sig som de vill. I många förorter till Paris har nämligen kjolen blivit stigmatiserad. ”Kjolen, ett plagg som står för gammaldags kvinnlighet, blir i vissa av vår republiks machohemsökta stadsdelar en skamsymbol för flickorna, som blir kallade horor och till och med våldtagna, när de vågar bära kjol.” Franska tonårstjejer skyddar sig genom att bära byxor, på samma sätt som en del skyddar sig från sexualiserade blickar genom att bära slöja. Därför ser medlemmarna av Varken hora eller kuvad det som en militant handling att bära kjol. Det blir ett sätt att säga ”jag accepterar min kropp och min kvinnlighet”. Vad den kvinnligheten egentligen innefattar verkar ingen kunna svara på, något som Bard kritiserar.
Kläder är ett sätt att koda kroppen. Medan mäns kläder får deras kropp att försvinna till förmån för sociala tecken på till exempel samhällsposition genom uniform, kostym, slips, och overall förstärker kvinnors kläder kroppen, oavsett vilken social position de innehar. Männen överlät för länge sedan exhibitionismen på kvinnorna som får smycka sig i deras ställe, även om meterosexuella män har kommit starkt under senare år.

Bard påpekar att det finns något paradoxalt i att kvinnor i mångt och mycket är jämställda män men fortfarande fnyser åt tanken att avstå kvinnliga prydnader. Detta trots att vi gång på gång sett att det som kodas som kvinnligt saknar makt, se till exempel väskdebatten, förlöjligandet av kulturtanter eller färgen rosa. På samma sätt som kvinnogarderoben är en källa till belöning, jag älskar till exempel mina klänningar, skriver Christine Bard att den också är en gåva som varit viktig för den manliga dominansen och gjort kvinnor till ett vackert kön utan makt. I vårt samhälle har istället de traditionellt manliga värdena blivit de gemensamma. Därför kan kvinnor bära byxor samtidigt som det är otänkbart för de flesta män att bära kjol. Om detta består får framtiden utvisa.

Cecilia Köljing