Nya perspektiv på Kina

Böcker Artikeln publicerades

Det var en slump att mångårige DN-medarbetaren Göran Leijonhufvud kom att intressera sig för Kina. Som ung student hade han siktet inställt på Afrika. År 1964 deltog han i en studiecirkel som mynnade ut i studentresa till folkrepubliken.

När Leijonhufvud anlände till Peking var staden fylld av ungdomar med röda fanor, cymbaler och trummor vars dånande slag förföljde honom dag som natt. Boom-boom, boom-boom-boom. Det var ljudet av kulturrevolutionen.

De uppeldade känslorna i staden fick Leijonhufvud att ändra fokus mot Kina.

Nu publiceras Pionjär och veteran: 50 år med Kina där han tar ett helhetsperspektiv på folkrepub-likens utveckling med utgångspunkt i mötena med kinesiska gräsrötter och det politiska ledarskapet.

Efter fem decennier finns det givetvis mycket att säga men när jag får veta att volymen uppgår till 900 sidor undrar jag om det verkligen är motiverat.
Göran Malmqvists Strövtåg i svunna världar, som också är en personlig minnesbok över Kina, visar så exempelvis att det inte krävs många kapitel för att fånga landets egenheter.

Förmågan att skriva precist och tankeväckande om de mest skilda ämnen gör att Leijonhufvud ändå får till det.

Tydliga kapitelbeskrivningar gör också att den läsare som finner bokens omfång avskräckande med fördel kan välja att göra enstaka nedslag.

Jag som föddes ett par år efter bamburidåns fall har särskilt mycket att hämta i bokens första del, ”Maoisten”. Här skildrar Leijonhufvud sin första korrespondenttid med utdrag från tidiga reportage och beskrivningar av blytung byråkrati.

Bäst är de mest biografiska bitarna, som när dottern börjar på dagis. Genom henne får vi ta del av de tankar som präglar barnen i Peking. Ena dagen kommer hon hem och vill leka med Mao zhuxi, ordförande Mao. En annan gång kallar hon den utpekade kuppmakaren Lin Biao för ett ruttet ägg.

Som undertiteln antyder reflekterar Leijonhufvud över tiden som maoist. Vid upprepade tillfällen betonar han att han saknade kritiska perspektiv och hade splittrade känslor inför sitt uppdrag.

I ett privat brev skrev han exempelvis 1974:

”För mig personligen, som sympatiserar så mycket med det här systemet och dess målsättningar, har det ibland varit svårt med alla restriktioner. Jag vet [?] att kineserna inget skulle förlora på att låta mig genomföra flera av mina förslag.” Han ser även till att komplettera och korrigera tidiga skildringar med fakta som han tidigare bortsett från eller inte känt till.

I andra delen fördjupar Leijonhufvud sig i yttrandefrihet och demokratifrågor. Avsnittet om kinesiska väggtidningar, baserat på hans avhandling, är en pärla.
Här spårar han fenomenet, som hade avgörande betydelse under demokratirörelserna 1979 och 1989, tillbaka till Handynastin.

Han presenterar även traditionen med så kallade lojala dissidenter; tendensen hos somliga kinesiska intellektuella att känna stark solidaritet med systemet samtidigt som de pläderar för folkets sak, ofta med risk för sina liv.

Pionjär och veteran sammanfattar en imponerande karriär som korrespondent och forskare – samtidigt som den presenterar nya, nyanserade perspektiv på Kina.