När pappa Åke blev pappa Ann- Christine
Åke blir Ann-Christine. Och dottern Ester skriver en bok för att bearbeta chocken.
Min pappa Ann-Christine är till stor del korta ögonblicksbilder, ett andligt fotoalbum. Torftiga ibland, som snapshots lätt blir.
Ester Roxberg försöker hitta tidiga tecken på vad som komma skulle i en familj som var perfekt utåt sett. Där livet flöt problemfritt som en vårflod. ”Den här kärnfamiljen var oslagbar”.
Pappa Åke som var så snäll och pysslig. En pappa som lagade mat och renoverade villan. En strängt upptagen pappa, en engagerad präst som gömmer flyktingar. Men också en pappa som var inåtvänd och bekymrad, som ruvade på ett svårt val. Gissar Ester Roxberg med facit i hand.
När han väl tar klivet ut och lever som Ann-Christine, vill Ester Roxberg så gärna förstå och acceptera. Klart hon jobbar sig fram till en försoning.
Men det går inte smärtfritt. Styrkan i boken är att hon registrerar sina egna känslor, hur oönskade och inkonsekventa de än är.
En period hatar hon allt kvinnligt, det som pappan lever ut. Hon inser vad genus betyder, längtar efter omgivningens gillande, och saknaden efter den där perfekta, normala familjen svider. Hon kan hata Ann-Christine som ”dödat hennes pappa”. Men inser också att visst, han finns ju kvar.
Min pappa Ann-Christine är ett dokumentärt pappaporträtt, som ett Mig äger ingen fast i lyckosam medelklass/familjeidyll.
Hur Ester Roxbergs syskon och mamma reagerar får man inte veta. Man ser pappan genom en dotters ögon – men kommer aldrig nära pappan själv. Det blir ibland rapsodiskt som att läsa någon annans dagbok, ett pussel där Esters upplevelse står i fokus och där man får läsa mellan raderna för att ana hur Ann-Christine mår.
Men det är mänskligt, modigt och sympatiskt.
Inger Melin
