Konstkritiker trogen sina ideal
Han gick välformulerat i bräschen för 80-talets postmodernism, då när gallerierna Bacchus, du Nord och Konstmuseet under Tomas Lind var aktningsvärda Borås-filialer för Dick Bengtsson, Ola Billgren, Max Book, Jan Håfström och Fredrik Wretman (och Foucaults och Lyotards filosofi). Nu kan vi minnas med Ericssons hjälp.
Ericsson var en av dem som polemiserade mot Ulf Linde (som värdigaste motståndare). Han skrev som om hans tusen recensioner skulle bestå. Nu lär hans bok ännu finnas i bibliotekets källare sen kanske även dagens drakar gått samma väg som sanningsvittnena MB, MT, ST och allt de hette.
DN sparkade 2004 Ericsson rätt förnedrande. Han återkom efter fem år som SvD-krönikör, sen DN Kultur, med hans ord, ”valt populismens, ytlighetens och snuttifieringens väg”, inklusive skandalös mörkläggning för att rädda redaktionens eget skinn. Priserna på Ericssons hjärtebarn, konsten på den så kallade marknaden, sjönk dock som stenar för att väl blåsas upp till nya miljonvärden, när verken så småningom blivit tillräckligt sällsynta efter 50–100 år.
Vi måste i dag läsa Ericsson med viss ironi och sorg över hur världen bara gått vidare under hans 35 år som skribent. Konsten är ju densamma för dem som har beläsenhet och bildning nog. Sånt kan vi dock läsa oss till i detta livets narrspel. Som i Tanke och temperament.
Varje recension i boken är en tidsmarkering, låt vara att tiden farit fram lite hårt även med Ericsson.
I myriaden av namn och intellektualism är det en nackdel att det inte finns en enda illustration att relatera till, medan han brer ut hela modernismens historia.
Ericssons bok rör sig ännu inom en konstlivets samlarkultur, liksom Ulf Lindes kritik var det. De är knappast fiender, båda lika nyfiket outtröttliga i sitt sökande. Men båda visar behovet att gå vidare.
Som stringent ordbrukare är Ericsson nog den samme boken igenom, men hans taktik går så småningom på grund: en provokativ rubrik, sen kittla med lagom mycket våld, snusk och annat vardagligt i verket ifråga, varpå den filosofiska apparaten drar igång för att visa att konstnären ändå vill nåt helt annat, ”fångar en viktig del av tidsandan”.
Men sällan entusiasmerar och informerar han som på 80-talet, med undantag som sista DN-artikeln 2004, ”Kopiorna firar triumfer”, där han med teoretikern Bourriauds hjälp gör rent hus med hela konstgeschäftet. Och därpå fick han alltså sparken.
Jag tror inte felet finns i hans bok. Den behövs nog hela vägen, även om han oftare borde ha spelat rollen av en som såg kejsarens nakenhet. Allvarligare är nog hur konsten själv förändrats i händerna på fiffiga exploatörer och tyckare, mindre förfarna än Ericsson själv. Visst hedrar det honom att han varit trogen, kanske alltför trogen, mot ideal som en gång vässade hans penna, men han borde ha oroat sig mera för de kommersiella krafter han gynnade, och som självfallet tog en så gedigen propagandist i bruk. Nu får konstlivet börja på ny kula.
De unga konstnärerna gör det, men konsthandeln med välfyllda lager, och curatorerna med egna intressen att bevaka, är inte lika snara att lyssna på de nya signalerna.
Rolf Haglund
