I expressfilen med Stridsberg

Som en snabb injicering Stridsbergsk ursinne rätt in i blodomloppet. Precis som i sina romaner plockar hon upp historiska personer och verk och gör dem till sina. Den här gången rör det sig återigen om Valerie Solanas, men också om drottning Kristina och Euripides pjäs Medea.

Stridsbergs huvudpersoner vägrar acceptera de förväntningar som ställs på dem som kvinnor. Konungaflickan i Dissekering av ett snöfall: ”Jag kan inte böja mig.” Uppmaning till Medea i Medealand: ”Du måsta lära dig att böja dig för världen när den ser dig. Det kommer ingen människa runt, ingen kvinna.” Valerie Solanas i pjäsen Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika: ”Jag kunde inte vänja mig vid att leva som en lobotomerad avelskossa, och det kunde omgivningen inte acceptera.” Det handlar om karaktärer som både är självdestruktiva och hämndlystna, som verkar både inåt och utåt.

Ofta handlar det om att ta ut frustrationen över samhällets förminskande kvinnosyn på den egna kroppen, föraktet för kroppen löper som en röd tråd genom pjäserna. Medea: ”Hatar sig själv. Hatar sin kropp och sitt underliv. Hatar särskilt sitt underliv. Uppfattar det som groteskt, defekt, smutsigt, förstört.” I konungaflickans fall är kroppen något som förkläs och lindas för att likna någon annans: en mans kropp. Och Valerie Solanas kropp är ett döende och läckande katastrofområde. ”En förbannat trevlig liten massaker av blod och sjukdomar och sperma och tårar.” Det är ett grepp som är stiltypiskt för Stridsberg. Att låta karaktärerna vägra vara begärsobjekt genom att göra deras kroppar till någonting sjukt och därigenom farligt, smutsigt, smittat snarare än ljuvligt och behagfullt.

Sara Stridsbergs verk handlar sällan om kvinnor. Snarare om flickor, konungaflickan, musflickor, delfinflickor. Och samtliga tre pjäser styrs av könsöverskridande personer.

I Dissekering av ett snöfall är könsöverskridandet bokstavligt i och med drottning Kristinas ”tvetydiga” könstillhörighet och vägran att kalla sig drottning. Detta hör främst ihop med en vägran att underkasta sig en kvinnas livsuppgift: att alstra och föda barn. ”Naturen förstör kvinnan. Kvinnor lever som fladdermöss eller ugglor, slavar och föder barn som djur och dör som maskar.” I fallen Medea och Valerie Solanas handlar det mer om att vägra vara kvinna på det normativa sättet. Som i Valerie Solanas avståndstagande till 1960-talets kvinnorörelse: ”På Femte Avenyn marscherar en armé av lobotomerade barbiedockor med sina löjliga plakat om abort och p-piller och date-raping. Efterblivna krav om att få vara avelsston och kuksugare på egna villkor. En kvinnopolitisk agenda som inte ens laboratoriemössen skulle acceptera.” Men det är inte hopplöst. Stridsberg fokuserar på de utsattas förmåga att agera. Som i till exempel Valerie Solanas svar på frågan om varför hon sköt Andy Warhol: ”Frågan är felställd. Den bör lyda: Varför skjuter hon inte? Varför i helvete tur och retur skjuter hon inte? Alla rättigheter var under attack. En stat av våldtagna honungar och våldtagna hondjur. Varför de inte skjuter, jag vet faktiskt inte”. Det finns en verkande kraft, en vilja att slå tillbaka, om än underifrån. Och genom pjäserna ekar den raljerande ton som blivit så signifikativ för Stridsberg. ”Mannen är ett missförstånd.” ”Mannen är en biologisk olycka.” ”Deras underlägsenhet är flagrant.”

Stridsberg är trogen sin fragmenterade och repetitiva språkliga stil. ”Medeastatus: Är alltså inte längre en människa. Vill inte längre vara en människa. Tillhör natten. Från och med nu är hon bara mörker. Jaha. Där är mörkret. Medea.” Tonen fungerar utmärkt som dramatik även om jag stundtals kan sakna det stillsamma vemod som skrivs in i romanernas miljöbeskrivningar och väger upp karaktärernas explosiva natur. Snarare än att krypa sig på så dunkar sig pjäserna djupt in i sinnet. Och Stridsberg lär inte lämna någon oberörd den här gången heller.

Cecilia Köljing