Historia som stannar kvar
Sara Lövestams nya roman Tillbaka till henne rör sig nämligen bland annat i de kretsar som utgjorde Sveriges allra första kvinnliga rösträttsrörelse. I en berättelse får vi följa Signe. Hon är lärarinna i början av 1900-talet, blir engagerad i rösträttskampen och driver den framåt i sin kommun. Hon är en stark och självständig kvinna, men i sitt kärleksliv blir hon manipulerad och försmådd. I en nutida parallellberättelse finns Hanna. Hon vantrivs på sitt arbete på Arbetsförmedlingen, mobbas av sin mamma och är sambo med Johan, som hon inte riktigt vet vem han är längre. Eller för den del vem hon själv är. Kanske har hon aldrig vågat ta reda på det.
En dag får Hanna av en slump Signes skor och glasögon i sin ägo. Hon blir nyfiken på vad de har för historia och vem som kan ha haft dem. I sitt sökande efter svar får hon bland annat hjälp av antikhandlaren Erik, som gett henne glasögonen.
Det är ren och skär berättarglädje i hur Sara Lövestam skildrar Signes och Hannas liv. Tillbaka till henne är vid första anblick en helt vanlig parallellhistoria om helt vanliga människor och om hur dåtiden påverkar nutiden. Det som skiljer är att Sara Lövestam berättar den så skickligt. Den blir aldrig tråkig, aldrig förutsägbar. Precis när jag tror att jag förstår hur det ligger till, när jag förstår hur det ska gå och vad som ska hända, vrider Sara Lövestam berättelsen åt ett annat håll och överraskar mig. Det här är livet! Ibland är det svårt, ibland är det vackert. Ofta finns där kärlek, om vi bara vågar ta emot den. Sara Lövestam skriver lätt utan att bli banal, och jag gillar hennes oväntade liknelser, som blir pricksäkra i den finurliga, bitska ton som finns i berättelsen.
Det skiljer hundra år mellan Signes och Hannas berättelser, och ändå slås jag av hur lite det är som ändrats för kvinnor. Kampen ser fortfarande likadan ut: kvinnors kamp för att få en röst i samhället som värderas lika högt som männens, kvinnors kamp för att få älska vem de vill, kvinnors kamp för ett arbetsliv där män och kvinnor har lika lön för lika arbete. Men Sara Lövestam visar på orättvisorna utan att skriva pamflett, hon låter aldrig sina huvudpersoner bli pappfigurer för olika åsikter. Snarare ger hon Signe och Hanna så mycket liv att jag, när jag nu läst ut boken, kommer sakna dem som vänner.
Men främst handlar Tillbaka till henne om det skrivna ordets och berättelsens kraft. Genom Signes liv kan Hanna se på sitt eget i nytt perspektiv. Och det är så det går till – i samtal med andra får vi nya insikter om oss själva, oavsett om de vi samtalar med är döda eller levande, fiktiva eller verkliga. Sara Lövestam har skrivit en berättelse som jag kommer att bära med mig länge.
Annika Koldenius
