Fransson blandar trauma med skratt

Böcker Artikeln publicerades
Foto:
Foto:

Biografier brukar vara slimmade och tillrättalagda. Det är inte ovanligt att de lånar element från skönlitteraturen. Något sådant vill inte Ramona Fransson (f 1956) göra, närmast av etiska skäl.

I Ändhållplats Sverige ligger fokus på den osminkade och brutala sanningen. Författaren jagas av demoner från sin uppväxt, känner sig därför manad att gå till botten med sitt förflutna. Hon blir så att säga familjeforskare i förhoppning om att få frid.

Jakten på fakta är mycket intensiv. Den leder till allehanda arkiv, både i Sverige och utomlands. Nästan 50 av bokens 287 sidor fylls med bilagor. Mängder av brev citeras i texten och bildmaterialet är generöst.

Det dokumentära står hela tiden i förgrunden men tydliga värdeomdömen styr seendet. Medan den strävsamma och självuppoffrande modern omges av ljus, översköljs den våldsamme och tyranniske fadern av motiverad svärta.

Samtidigt ägnas ett helt kapitel åt denne Jozef Dancyger, vilket gör hans agerande någorlunda begripligt. Av de 500 000 judar som spärrades in i gettot i Warszawa i början av 1940-talet, hörde han till de 300 som överlevde. Hans förslagenhet imponerar men senare kommer han regelmässigt på kant med allt och alla.

Även modern Christine Hanna-Lore Szölczinski drabbas av det politiska läget och de sociala oroligheterna i Tyskland. Hennes första barn är till exempel resultatet av en våldtäkt.

Efter att ha skildrat sina föräldrars bakgrund och släktförhållanden övergår Ramona Fransson till att berätta om sig själv, vilket har sitt lokalhistoriska intresse.

Under sina första elva år bor hon nämligen i Borås, mest på Ekängsgatan på Sjöbo. Miljöskildringar får visst utrymme. Tonvikten ligger dock på relationsproblematik.

Livet präglas av rädsla och extrem otrygghet. Den lynnige fadern slår ofta den lilla flickan och utsätter henne för kränkningar av olika slag. I skolan vill hon inget hellre än att anpassa sig efter majoritetens krav, men väsentligt mer än det polska efternamnet gör henne till en främmande fågel.

Många händelser skulle ensamma kunna ligga till grund för svårartade trauman, här adderas de på ett fruktansvärt sätt. De går inte att gradera. Bland det värsta måste dock vare den period då hon utsätts för en pedofil.

Mot förmodan finns det glädjestunder i tillvaron. Det är inte konstigt att de infinner sig då hon vistas långt från hemmet. Sommarvistelser på Gotland och i Varberg lyser upp, liksom en tripp till Polen och en språkresa till England.

Som 16-åring lämnar hon hemmet för att bo tillsammans med en sju år äldre kille. Han bjuder in henne ”till ett nytt helvete”, en tragisk historia som ”får vänta”.

Ramona Fransson tycks betrakta sitt ångestfyllda skrivande som en plikt. Målet är att fylla samtliga existentiella hål med information, vilket ger ett vederhäftigt men tungt intryck.

Det innebär att hon inte kan räkna med läsarens fulla uppmärksamhet i varje enskildhet. Ibland blir texten allt för pedantisk och det är inte alltid allmänintresset regerar.

Allvaret och det trägna skrivandet inger dock oavvislig respekt. Texten rymmer partier med en sådan kraft, att de nästan slår knock på läsaren med sin ödesmättade pregnans.

Peter Grönborg