Elin Grelsson klarar klivet från bloggvärld till romandebut galant

Böcker

Flitiga frilansskribenten och bloggveteranen Elin Grelsson debuterar som romanförfattare, en emotsedd debut för oss som tidigare följt hennes feministiska och normkritiska analyser och debattinlägg i såväl tryckt media som på webben.

Artikeln publicerades 19 september 2011.


Mina höga förväntningar till trots känner jag ändå en viss oro; populära bloggare har, med mindre lyckat resultat, försökt sig på övergången tidigare, kanske tänkt att ett urval av deras bästa texter paketerade i hårda pärmar som etiketterats ”roman” automatiskt gör det hela till skönlitteratur. Så lätt gör inte Grelsson det för sig, tack och lov.
Du hasar av trygghet är titeln på debuten, en ganska luftig volym med korta kapitel och många tomma blad, som följer huvudpersonen Sara under en kort period som ung vuxen när hennes stillastående och enahanda liv, mer eller mindre motvilligt, rör sig mot uppbrott och förändring.

Precis när man börjar ana att ett nytt liv står för dörren är Grelsson färdig med sin roman, och det är på många sätt befriande och även symptomatiskt att hon sätter punkt där.
Det utvecklas inte till en berättelse om en kvinna som slår sig fri från strukturer och förtryck och påbörjar det i vår tid så högt värderade självförverkligandet. Det blir ingen hämndorgie à la Kill Bill och inte heller ett feministiskt manifest, ingen modern framgångssaga där hårt arbete och målmedvetenhet ger garanterad lycka. Det blir som det blir om man är ett viljelöst mähä, och kanske är det en mer sann berättelse.

Många förändringar tvingas fram av nödtvungenhet. Vi hasar hellre omkring i det trygga och välbekanta än vågar språnget och det är oftast först efteråt vi lite häpet konstaterar att det där uppbrottet, den där förändringen var ju det bästa som kunde hända!
Sara rör sig som ett rö mellan ett invant men ömsint samboliv som gått i stå och en själsdödande arbetsplats där anställningen är otrygg och arbetsuppgifterna så trista att jag faktiskt aldrig begriper vad för slags kontor det är hon jobbar på.
Det finns förvisso en väninna, en fri och självständig och lyckad sådan, som ibland tar med Sara på after work, och vars livsstil väl ska förstås som det eftersträvansvärda. Annars ägnar Sara tiden åt att ha en lika osund som typisk relation till mat och till sin kropp, sexuella fantasier och snuskiga chatkonversationer av det mer råa slaget samt åt att minnas episoder från uppväxten, i synnerhet sådana som förklarar de beteenden hon sedan dras med som vuxen.

En mammas förflugna ord att nej, du får inte ta en kaka till, du kan bli tjock! väcker en självmedvetenhet som får förödande konsekvenser. Men när uppbrottet väl kommer till Sara är det inte för att hon önskar det, eller i alla fall vet hon inte om att det är det hon önskar. Sambon får dra det ur henne, om det månne är så att hon vill göra slut. Så jobbar en äkta anti-hjälte, nämligen inte alls. Kontorsjobbet får hon naturligtvis avsked från också.
Fastän Elin Grelsson i stora stycken genomfört en lyckad debut, övergången till gestaltande prosa klarar hon galant, har jag vissa invändningar. För att accentuera tristessen används en en del slentrianmässiga schabloner, symptomatiskt förvisso men bara alltför förutsägbart.

Kacklandet och de typiska sociala koderna i personalrummet, en urbota dum och inte så äventyrlig charterresa till Turkiet och även beskrivningarna av ätstörningar är lite för grovt yxade, lite för stereotypa.
Däremot uppskattar jag beskrivningarna av det sexuella självskadebeteendet, för att det är tabu och vulgärt på ett sätt som gör bilden av Sara mer komplex. Det, tillsammans med icke-handlandets väg, är väl det mest subversiva med romanen. Gott nog så ändå, för ett förstlingsverk.

Sabina Ögren