Ulrik Nilsson agerar maktfullkomligt

Det är med fasa jag läser Ulrik Nilssons (M) svar på mitt inlägg. Nilssons förbryllande otydlighet gör att jag har svårt att följa med. Inlägget är upplagt som en mosaik av osammanhängande argument och märkliga uttryck. Åter får jag kommentera några av de många fadäserna i Nilssons svar här.

Nilsson framställer sig inledningsvis som offer för ”personangrepp”. Mitt tidigare inlägg, liksom denna replik, består av kommentarer om vad han skrivit och gjort som representant i styrelsen för Borås energi och miljö (BEM) och inget om Nilsson som person. Att kalla inlägget för personangrepp är därför rent nonsens.

Därpå utlovar Ulrik Nilsson förtydligande av sina utgångspunkter, men fortsätter med kryptiska uttalanden om chefer av ”särskild sort” och jämför chefsbyte i ett privat bolag och BEM, som ju lyder under andra lagar och principer än privata bolag.

Det är i själva verket som att jämföra äpplen och päron och han fortsätter att tala i gåtor. Det enda förtydligande som framförs är hans bekräftelse ”att hela processen inte varit transparent”. Boråsarna ska överväga denna bekännelse mot bakgrund av offentlighetsprincipen och kommunallagen, som Nilsson ofta bedyrar i ord men nonchalerar i handling.

Vidare är det anmärkningsvärt att Nilsson målar upp en chefsposition hos kommunen som en potentiell risk för den anställdes integritet, och påstår att ”i de kommunala reglerna … ligger hela problemet”. Istället borde han reflektera över konsekvenserna av bristfällig styrning och egenmäktighet som han ställt till med, och visa större respekt för kommunallagen som givetvis inte är ett problem utan en pelare i vår demokrati.

När jag läser Nilssons inlägg får jag uppfattningen att han ser sig själv som jämbördig med eller till och med övermäktig styrelsen i BEM då han till synes självmant väljer att uppmana vd:n i bolaget att avgå innan styrelsen fått säga sitt. Alla andra får infinna sig i Nilssons beslut om de vill gå vidare med ett ”mindre solkat” rykte. Var får Nilsson alla dessa uttryck ifrån egentligen, och hur får han ihop sin besynnerliga logik? Viktigast av allt undrar jag varför boråsarna ska finna sig i detta?

Sedan grunnar Nilsson på om aktiebolagslagen reglerar hans uppfattning och åberopar sin meritförteckning. Allt för att hämta legitimitet i gamla uppdrag, för att försvara aktuella misstag. Felaktigheter som han borde ha tagit ansvar för, drillas istället bort med otillräckliga ursäkter och meningslösa argument, ändå vill han att hans inlägg ska tas på allvar.

Till sist beklagar Ulrik Nilsson beskyllningar i debatten. Emellertid är det bara han som tar till beskyllningar. Han kallar bland annat mitt sakliga inlägg för personangrepp, styrelsekollegornas befogade kritik för feghet och Handelskammarens förnuftiga inlägg för okunnigt.

Det är dags för Borås politiska styre att ta tid till eftertanke och fråga sig om det kan finnas något att lära av näringslivet om företagande, och av forskning i fråga om bolagsstyrning. Alternativet är att nöja sig med repliken ”vi vet bäst” i alla lägen och slå dövörat till. Så gör Nilsson nämligen.

Daniel Yar Hamidi, filosofie doktor i styrning och innovation