Skivrecension: Pink doftar tonårssvärta men är stabil som vanligt

Mitt i den mest kommersiella myllan har Pink alltid kört sin grej, och även om uttrycken varierar så är det allt som oftast lätt att hitta hem i hennes sound. Inte för att det alltid känns överdrivet spännande, utmanande eller som hon har tagit stora utvecklingssteg sedan sist, men för att lägstanivån för det mesta ligger förhållandevis högt.

Nu har hon dessutom valt att lämna de där riktigt högljudda och attitydspäckade spåren därhän. På Beautiful trauma är det istället ett mer sansat tilltal som dominerar. Sansat, allvarligt och poppigt, i kombination med eftertänksamma men lättillgängliga texter.

Jag tror det är just den där mixen mellan kaxighet, djup, ytlighet och ett mer moget tilltal som gör att P!nk känns så självklar i sin nisch. Hon når fram till en bred publik, utan att behöva forcera sitt tilltal, och det verkar också som att hon är genuint engagerad.

Som mest rätt hittar hon i de tidiga Whatever you want, What about us och But we lost it. Här hörs en fyllighet men också melankoli, utan vidare klyschor eller omvägar. Oftast. Undantaget är den smäktande och på alla sätt överdrivna You get my love som tyvärr bidrar till att albumet ändå avslutas med en aningen tradig eftersmak. Inte heller det glättigare och inledande titelspåret hör till skivans bästa stunder.

Men däremellan ryms alltså en del höjdpunkter, utan att det för den delens skull är fråga om genvägar eller enkla hits. Arrangemangen är väl genomarbetade, dynamiska och med tacksamt utrymme för Alecia Moores starka röst. Alla inblandade producenter, exempelvis Max Martin, Shellback och Oscar Holter, har med andra ord hittat fram till en bra balans.

Fortfarande är det dock så att Pink håller sig inom ganska snäva, och bekanta ramar. Inför nästa album vore det spännande med lite nya grepp.