Här marscherar de på Lassalyckan efter dådet

Klungor av vandringsklädda ulricehamnare väntar på marschens gemensamma start. Några av dem bär röda rosor. En kvinna berättar att hon kände kvinnan väl. Sedan stockar sig rösten. Hon säger inget mer, tittar ner i marken och skakar på huvudet.

Initiativtagarna Adela Carlsson och Carolina Skyldberg delar ut facklor och tar täten längs milspåret, på samma stigar och grusvägar som kvinnan tog i tisdags.

Några av besökarna berättar att de kände henne, andra sluter upp för att visa sitt deltagande, och även för att motverka rädsla.

– Den här skogen är ju det bästa med Ulricehamn, säger Gunilla Larsson som ofta motionerar i området.

Väninnan Gunnel Gottfridsson håller med.

– Vi vill både hedra kvinnan, visa stöd för hennes familj och visa att det här är ulricehamnarnas plats, säger hon.

Många av deltagarna vittnar om dubbla känslor: sorg för kvinnan och hennes närmaste – samtidigt en sorts revanschlust.

– Jag var faktiskt här i går och plockade svamp. Jag tänkte att fan heller, det här är vår skog, vi vill fortsätta vara här, säger Anita Dalengren.

Liksom flera BT talar med har hon arbetat med kvinnan. Före pensionen var Anita Dalengren kanslichef på Ulricehamns kommun, och hon motionerar regelbundet på Lassalyckan. Det gör även den före detta kollegan Anna Laang, tidigare kulturchef på kommunen.

– Det kom så nära. Man bor och lever och rör sig här precis som hon gjorde. Det är lätt att identifiera sig, säger Anna Laang.

Hon tillägger att det trots allt värmer att så många slöt upp.

– Det finns goda krafter även i den här otäcka världen. Vi är många som vill varandra väl. Man pratar med varandra en del, men det behövs inte alltid ord. Man nickar till varandra utan något mer – alla är här av samma anledning, säger Anna Laang.

Mot slutet av rundan når marschen den plats där kvinnas kropp hittades på tisdagskvällen. Några i taget går de fram för att lägga ner en blomma, tända ett ljus och tillbringa en kort stund i tystnad. En näsduk lämnas över till en behövande. En arm runt skakande axlar.

Efteråt bjöd Hotell Lassalyckan alla på kaffe och bulle inne i värmen. Hotelldirektören Camilla Ferm berättar att det var hotellets kock Patrick Rosengren som kom på idén till den avslutande samlingen.

– Och då kände jag att vi naturligtvis skulle göra det. Jag går och springer här nästan dagligen. Lassalyckan är något man är stolt över som ulricehamnare. Att man inte ska kunna känna sig trygg här gör mig arg och besviken. Och givetvis känner jag ilska över det hon har varit med om, säger Camilla Ferm.