Skivrecension: Riot Grrrl är en perfekt uppföljare till höstens #metoo

Några låtar var skisser innan musikerna träffades – vissa för allra första gången – medan andra kom till i studion. Musikerkonstellationerna är olika för varje låt. Sticker ut gör bland annat I was the only hell my mother raised med Kajsa Grytt på sång och den mer mer hårdrockiga Sad and weak där den så kallat duktiga flickan till sist bryter samman. Textmässigt går det inte att låta bli att dra på munnen åt Unicorn som drar nytta av det populära visdomsordet ”Always be yourself unless you can be a unicorn, then always be a unicorn”.

Humorn finns där, men allvaret och vardagliga upplevelser av att vara kvinna utgör grunden i skivans texter med feministisk anslag och peppande ton där solidariteten betonas. I What I want räknar Agnes Eriksson från Cat Call upp en perfekt önskelista för en ny världsordning och i avslutande Grab ’em by the pussy säger alla ifrån i kör: ”They grab us by the pussy we kick them by the balls”.

Projektets namn är förstås inspirerat av Riot grrrl-rörelsen, som förenklat beskrivet startade i USA i början av 90-talet som en feministisk protest mot en mansdominerad punkscen. Kreativitet och DIY (do it yourself) var nyckelord när band som Bikini Kill och Sleater-Kinney ville spela på sitt sätt och få uttrycka sig, inte bara genom musik utan även genom fanzines och konst. Utan de ursprungliga Riot grrrls skulle vi idag ha betydligt färre kvinnliga musiker och förebilder.

För den som inte är normen är ett eget rum fortfarande viktigt, att inte behöva förhålla sig eller anpassa sig efter någon annan. I Riot Grrrl Sessions är alla inblandade kvinnor, transpersoner och icke-binära. Initiativtagaren Canan Rosén från Twin Pigs kallar det inte för DIY utan DIT – do it together. Hon startade crowdfundingen för projektet i våras, och inspelningen skedde i september. Trots det har plattan blivit en perfekt uppföljare till höstens #metoo. Ett äkta tillsammans-projekt där även lyssnaren känner sig inkluderad och inspirerad.